Flamma stolt mot dunkla skyar

För 20 år sedan arbetade jag under ett år för FN:s fredsbevarande styrkor på Cypern. Vår uppgift var att upprätthålla vapenstilleståndet, genom att säkerställa status quo. Att vara opartisk i vårt förhållningssätt till parterna var av största vikt. Det gick dock inte att undvika att se det nationella trauma som grekcyprioterna varje dag tvingades genomlida. På den norra bergskedjans sluttning mot söder och grekcyprioterna hade turkarna målat stenar och placerat dem i en gigantisk turkisk flagga, som syntes milsvitt. Bredvid den turkiska flaggan, den nyutropade illegala statens flagga. De var helt omöjliga att missa och stod som en symbol för en nation som öppet visade att man förhandlade inte med någon och såg ner på alla. Men vi skulle förhålla oss opartiska.

Numer är jag utflyttad göteborgare och bor i en skärgårdskommun i Göteborgs norra skärgård. Folket här beskylls ofta för att vara öppet främlingsfientliga och direkt avstötande mot alla främlingar. För att inte tala om motvilliga till förändring. Inget kan vara mer felaktigt. I generation efter generation har skärgårdsfolket fått anpassa sig till svåra tider. Lärt sig vad sann solidaritet betyder, när hela fiskebåtsbesättningar gått i kvav och lämnat familjer utan försörjning. Detta märks konkret på många sätt, bland annat genom frikostiga bidrag vid nationella insamlingar, då vi ofta samlat in mest av alla. Inte heller har mina vänners farhåga infriats, om att vi inte skulle bli accepterade som inflyttade ”tjottar”. Tvärtom har vi överväldigats av den värme och omtanke som våra barnfödda Hälsöbor ibland visat oss.

Under våren har jag vid tre tillfällen kunnat uppleva samma inställning till medmänniskor från lite håll, från mitt arbetsrum vid Gustav Adolfs Torg, i Göteborg. Som göteborgare har jag känt mig stolt över att se hur den samiska och den romska flaggan vajat från paradstång, omgiven av den svenska flaggan. Jag tror mig förstå hur dess folk måste ha känt. Den tredje gången det flaggades hade flaggningen ett annat budskap – ett budskap där kärleken stod i fokus. Det har ett minst lika stort symbolvärde för de personer som innerst inne känner att de älskar en människa av samma kön, som för dem som saknar ett eget land att hissa sin flagga i. Regnbågsflaggan vajade i excess, från alla tänkbara ställen, som en stor bamsekram från staden. För mig betydde det: här ser vi dig och din kärlek – välkommen! Det enda som gjorde mig betryckt var att mycket få, om ens något, företag följde exemplet.

Epilog: i GP 11 juli kunde jag läsa en otrolig historia om Patriotiska studentföreningen. Torsten Persson, som företräder föreningen, visade på et flagrant sätt att han helt missförstått begreppet patriotism. Föreningen har, mot en ersättning, åtagit sig att sköta hissning och halning av officiella flaggor, när stadens personal inte är i tjänst. Uppdraget utgår ifrån Kultur och fritidsnämnden. Trots detta har han vänt sig till Stadsdirektören med synpunkter på avsikten med flaggningarna och benämnt det hela som "ett misslycket experiment".

För Torsten Persson står patriotism för att inga andra flaggor än stadens och nationens får hissas. Det står för nationalism och det är en värdering jag definitivt tar avstånd från. Patriotism står för att hålla nationella värderingar högst. Om detta har Torsten Persson ingen insikt.