Galet

Kära L berättade om en trivial, men intressant händelse i vardagen: hon var nere i Kwia av någon anledning, när hon hörde en grannfru lära sitt barnbarn några ord. Först pekade hon på ett flygplan och sa "titta, flygplan". "Plygplan", upprepade den lilla flickan. Därefter pekade grannfrun på en fiskmås och sa "titta, en gale".

Gale

Barn och barnbarn

Vi pratade vid middagen, kära L och jag, om det handlade om en medveten tradering av ö-mål. För min egen del tror jag inte det. Jag tror att det, för en del ö-bor, är ett helt naturligt språk. Lika långsökt/självklart som att jag inte reflekterar över om jag lär mina barnbarn göteborska eller svenska.

Båtpyssel

Idag har det varit fullt fokus på lillbåten. Redan förra våren misstänkte jag att det kommit in vatten mellan skrovet och inner liningen. Alltså emellan de två skroven. Att det kommer in vatten beror troligtvis på en del skador i gelcoaten runt relingen och en två decimeter lång spricka, längs ett veck, i durken. Under luckan i fören finns en liten propp och när jag tog bort den och lät båten luta framåt flödade det vatten. Jag använde en oljesug för att suga upp vattnet. Totalt bårtåt tjugo liter kunde jag pumpa ut och fortfarande rinner det till i små mängder, som jag nu svampar upp. Jag skar också rent längs sprickan i durken och glasfibern var så våt att det genast började sippra ut vatten. Efter att det fått stå och torka upp lagade jag alla skadorna med ny gelcoat.

Ni minns väl vad förra årets isvinter gjorde med lillbåten? Bland annat höll inte länspumpen mer än några dagar förra säsongen. Idag har jag monterat en sprillans ny och anslutit den. En spöhållare är också monterad. Den förbättrar säkerheten vid fisketurerna och nu kan man börja hoppas att det blir några.

Jag hann också polera och vaxa skrovet. Insidan är grovrengjord. Nu är det faktiskt bara bottenmålningen - eller patenten, som de säger här ute - kvar, innan det är dags för sjösättning. Rapport om den kommer.

Dagen avslutades med en promenad. Det blev lilla rundan. Vid fotbollsplanen finns den här vackra, gammalsdags trädgården. En riktig idyll.

Trädgård, som på den gamla goda tiden

Helgen som gick

Helgen bjöd på ostadigt väder och omval till regionen. Trots regnskurarna fick vi gjort en del i trädgården och det hela artar sig rätt så bra nu. Tyvärr började helgen inte så bra. Lillbilen fick ett "spel" i fredags (och gissa vilken fredag det var - den 13:e!) och står på verkstad. Dom faller på fredag.

I morgon kommer Reidar för att ta sig en titt på bua, som ska delas i två rum. Det mot uteplatsen blir ett trädgårds- eller uterum och det mot parkeringen ett trädgårdsförråd. Nytt projekt på gång alltså.

Slutet på helgen blev positiv, ur upplevelsesynpunkt - vi såg ejderungarna för första gången. Fullt av små dunbollar. De granna hannarna drar nu ut till havs och sommaren har börjat. I veckan kommer Stella till hemmahamnen, om allt går planenligt, och det är väl också ett sommartecken.

Femöringar

Det var längesedan vi hade ören i Sverige. Den senaste - femtioöringen - försvann förra året. Så det var inte sådana "öringar" vi var på jakt efter, Thomas och jag. Min mångårige vän Thomas hälsar på då och då. Det brukar bli lite fiske och ganska mycket fiskehistorier. Det vill säga skrönor och berättelser om händelser från vår gemensamma yrkesbakgrund. Den här gången skulle vi fiska havsöring, som blev lovlig 1 april. Jag har förberett mig genom att prata med feskegôbba och vid promenaderna runt ön har jag spanat efter sandbottnar. Flera lämpliga ställen var alltså lokaliserade och fisket kunde börja.

Igår gick vi runt öarna i två pass, med en lunch emellan och idag blev det ett morgonpass. Resultatet: vi såg en liten öring och hörde att en annan fiskare hade sett en öring slå.

Fiske vid bänkera

Här, någonstans, sågs den slå

Kanske skulle man haft fluga?

Som alltid, när vi ses, är det umgänget som står i centrum. Makrill, hummer och öring i all ära. Sillen och snapsen är viktigare. Men visst, det hade varit pricken över i att få en liten ettöring eller femöring.

Vann?

Just nu har vi barnbarnen på besök. Ja, deras föräldrar är också här, förstås. Den store killen är tre fyllda. Jag är lite krasslig och låg här på soffan och drömde mig bort i ljuva minnen. Under 90-talet seglade vi ofta några veckor på sommaren med våra vänner som bor på Marstrand och jag funderade på hur gammal deras yngste pôjk egentlien var då. Följande händelse ger svar på den frågan.

Pojken får syn på en fiskargubbe som gör iordning sin båt och blir intresserd av fiskargubbens förehavanden.

Pojken: Vad gör du?

Fiskargubben: Je fyller vann.

Pojken: Jag ska fylla fyra!

Lillgrabben var som Atle, tre år. Undrar om man har en lättmatros på Stella till sommaren?

Fars dag 2010

Idag är det Fars dag och lite senare ska vi till Hjuvik för att äta middag med kära L:s pappa och hans sambo. Lillbettan kommer också dit. Hennes man håller på med renovering av deras hus och får avstå. Det är mycket som ska ordnas innan bebisen kommer.

Kära L och jag har precis kommit in från en liten runda runt Hälsö. Med oss hade vi inbjudningar till den numera traditionella glöggen. Det brukar komma mellan 20 och 30 personer och det är en väldigt trevlig tillställning, som vi ser fram emot. Jag tycker också att det är en mytdödare av myten att man inte blir accepterad på små öar, som nyinflyttad. Det är väldigt trevligt att ta emot grannarna, när de kommer med hembakt bagebröd och andra skärgårdsspecialiteter. Behöver jag säga att vi uppskattar våra grannar mycket?

I går talade jag med en granne om den inbjudan som kommunen utlovat angående en reviderad utvecklingsplan för Hälsö hamnar. Ingen har hört av kommunen, trots att de lovade ett nytt möte i november. Jag skrev igår och ställde frågan, om det blir något informationsmöte, direkt till Samhällsbyggnadsnämndens ordförande och nämndsekreteraren. Det ska bli intressant om de står för sitt ord.

Projektstart inom kort

Vi har en gammal sjöbod. Den flyttades från den södra delen av tomten, där äppleträdet står nu, i samband med att Hälsö fick kommunalt VA någon gång runt 1964. All sprängsten som blev följden av att lägga ner avloppsledningen användes till vägbanken vid Tjolmesund och Hälsö fick också farbara vägar. Därmed var ön klar för bilismens intåg. Den tidigare sjöboden hade stått i anslutning till långa viga, där lillbåten ligger, men flyttades alltså till sitt nya läge norr om Anneborg och konverterades till garage. Vi har dock inte någon avsikt att använda det till det och har funderat en del på vad vi vill använda det till istället. Då den ena gaveln vetter mot en liten uteplats som har kvällssol har funderingarna bland annt snuddat vid att bygga om det till uterum, med en anslutning till uteplatsen. Redan för ett år sedan köpte vi en dubbledörr som ska monteras i gaveln, men av olika skäl har inte detta projekt kunna startas. Nu är det dock på gång och idag var Alice, med pappa och farfar, som är snickare, här och tittade och mätte.

Alice såg till att alla hade at göra

Om två veckor, ungefär, drar projektet igång. Jag får väl göra som Gert Fylking - brista ut i ett Äntligen! Kära L har tänkt en del på hur vi ska göra, men det får jag återkomma till.

Annars har dagen gått till förberedelser för släktmiddag, som vi ska ha hos oss i morgon. Vi blir 15 personer. Något mer än vanligt, eftersom släkt från Danmark är på Hälsö. Jag har ägnat mig åt att serva bilar och släpkärra, som ska besiktigas om en vecka. När jag höll på med det kom en granne förbi och vi växlade några ord. Kuperna låg inom synhåll och han uppmanade mig at titta noga på dessa. Jag glodde en stund och fick närmast en chock när jag såg vad han menade. Två av dem saknade flykthål. Hur kunde det ske? Och vilken tur att jag inte fått någon hummer! Eller att kustbevakningen upptäckte denna fadäs. Nu är det åtgärdat i alla fall och de är numera helt lagliga. Jag köpte tinorna för tre år sedan, men har bara använt tre av dem för två år sedan, som jag då gjorde i ordning. En, som också är klar, står hos min bror. Men de två sista har stått här och glömts bort. Jag blir nog aldrig en riktig fiskare.

Dessa är dock helt lagliga. Hummertinorna, alltså

Den senaste veckan har vi haft ett högtryck och nordliga vindar. Kallt, men soligt. Och vilka kvällar! Dagens sista ljus har varit fantastiskt.

Den ena kvällshimmlen vackrare än den andra

Silverstänk



Dan före dan

Sista lediga dagen på ett tag. I morgon är semestern slut och tempot i trädgårds- och husarbete går ner. Förra hösten kunde jag dock arbeta ett par timmar varje kväll, i regel. Får se hur det blir med detta i höst. Jag vill gärna få klart allt i det nya trädgårdsrummet, så klart, men jag vill också komma igång med bua. Den inköpta dubbeldörren har stått i förrådet sedan senhösten förra året. Planen var att göra jobbet när värmen kom i våras, men såväl min agenda som snickarens agenda ändrades av yttre omständigheter. Nu är målet att det ska vara klart till jul. Vi får se hur det blir med det.

Dagen för oss präglas annars hittills av städning, medvetna om att första jobbveckan är tröttsam och att vi har lite annat att hinna med på kvällarna. Dessutom vill jag inte väsnas ute, med trädgårdsarbete. Det är ju trots allt söndag. Vi får se om det kanske blir lite makrillfiske längre fram på dagen. Det vore trevligt. Kära L har varit ute och plockat lavendelblommor, som ska användas till att baka lavendelkakor efter receptet som Torslandatidningen fick av henne när de gjorde reportage hos oss. De är populära bjudkakor och har alltid strykande åtgång. En hel del av åtgången står jag för.

Kära L:s populära lavendelkakor

Upp i rök?

En skröna, som vi hört några gånger, är ganska mustig och komisk. Händelsen bör ha utspelats någon gång på första halvan av förra seklet. Så här var det:

I ett hus nära vårt bodde en fiskare och hans familj. Fisket bedrevs på Nordsjön och man landade fisken i England. Hem kom besättningen till jul och midsommar. Vid en av fiskeperioderna behövde ommen (den murade bakugnen) repareras och fiskarhustrun beställde och fick arbetet utfört av en murare, som bodde precis vid hûvvet. När fiskargubben kom hem och fick se att ommen var lagad blev han orolig. Han hade nämligen gömt ett helt års förtjänst från fisket bakom en lös sten i murverket. När han fick huggit upp och lossat på stenen fanns pengarna ingenstans att finna. Mäkta förgrymmad sökte han upp muraren, som förnekade någon som helst kännedom om några pengar och menade, att hade det funntis några, så hade de nu brunnit upp, om de var borta. Fiskaren hade inget att sätta emot, vad skulle han göra. Hela byn talade om detta, vilket var en nesa för fiskaren. En tid senare kom muraren med en sprillans ny båt. Den döptes av byborna till Ommbåden.

Oftast är skrönorna roligare än den sanna historien. Eftersom jag fått huset utpekat kunde jag fråga en granne, vars farfar hade ägt det aktuella huset, om hur det förhöll sig med saken. Han bekräftade i princip historien. Fiskaren var hans farbror och händelsen hade slutat i tinget, dock utan någon uppgörelse. Båten hade kalats Bagommbåden.

Ommbåtar?

Skyfall

Man kunde i dagens GP läsa att det regnat så generöst under det senaste dygnet att det ingen annan stans regnat lika mycket. Hela 42 mm. Detta hade orsakat en del larm till räddningsstjänsten och vissa trafikproblem. I vår regnmätare uppmätte jag 48 mm. Till skillnad från fastlandet så har vi på Hälsö inga brunnar för dagvatten, ändå blir det inga problem med översvämningar. Vattnet rinner helt enkelt ner i havet och om det inte är i kombination med extremt högt vatten, så är det aldrig något problem med skyfall av detta slag.

Februari 2008, västlig storm och regn. Högsta vattenståndet på mycket länge,

ungefär + 150 cm. Bryggan och vägen runt långa viga står under vatten. I det gula

huset har man ritsat vattenståndet i källaren vid översvämningar genom åren.
Bara ett streck var högre.        

Högsta vattenståndet som uppmätts på västkusten var under januaristormen 2005, dvs stormen Gudrun, då man vid Ringhals uppmätte + 164 cm. Regnet som föll under gårdagen påverkade inte vattenståndet alls.

Fint besök

Idag var vi inställda på ett slitigt arbete i trädgården, som vuxit igen rejält under seglatsen. När det var som varmast och arbetet blev tungt tittade det in en seglande släkting från Klädesholmen. Som på beställning. Det blev en del berättelser om "de gamle". Spännande historier om fisket förr, på bankarna och borta på New Foundland, dit en del i släkten dristade sig. Dottern och svärsonen dök också upp och vi grillade lite, umgicks och hade allmänt trevligt tillsammans. Vi ville gärna avrunda kvällen med att visa vår släkting vår slinga runt ön, som alltid uppskattas av besökare. Rätt utanför huset ligger den gamla fiskehamnen, Kwia, där de två varven också en gång fanns. Där låg nu en värdskändis och guppade. Segelbåten "Northen Light" var den första svenska segelbåten som seglade till antarktis, där seglarna Rolf Bjelke och Deborah Shapiro lät sin båt frysa fast över vintern, trots ett allvarligt motorhaveri. I 16 månader levde där, helt självförsörjande och långa tider helt isolerade av häftiga vinterstormar. Senare kom det även ett trevligt reportage i DN som du kan läsa här.

S/Y Northern Light i Kwia

Hälsö huvud sett från Burö backe, i början på "slingan"

Den lummiga västra delen av "slingan"

I betraktarens öga

Förra inlägget handlade om att olika ljusförhållanden kan skapa olika upplevelser av samma vy. Så är det också med positionen. Att se saker från en ny plats är också att se samma sak på ett nytt sätt. Detta är något som gäller generellt, inte bara när man tittar ut över bygden. Inte minst i arbetslivet kan nya positioner leda till nya upplevelser. Att stå inför en grupp, eller att få ett ledaruppdrag, kan vara såväl inspirerande som en skräckupplevelse. Det är nyttigt för alla att lyfta blicken ibland, skaffa sig ett ovanifrånperspektiv. Med lite inlevelse klarar de flesta detta.

Häromdagen tog kära L och jag en tur upp på Hälsö vale för att få en ny utblick. Som vanligt var kameran med. Apropå foto. Jag använder en standardkamera, ingen systemkamera, av ganska enkel modell och ingen efterbearbetning. Det kan vara kul att veta, när man tittar på bilderna
Hälsö övre från Hälsö vale

Hälsö huvud från Hälsö vale

Vid fyren

På påskaftons kväll gick vi upp till påskefyren, för att dela lite av stämningen. Den reses alltid på Hälsö vale, bakom det gamla vattentornet. Där uppe vimlade det av uppspelta ungar och några föräldrar, som uppenbarligen höll ett vakande öga över det hela. De djärvaste ungarna hade posterat sig uppe på vattentornet, där de höll utkik över de andra öarnas fyrar. Det gäller att ha koll på när de andra tänder sina.
Stämningen var på topp och barnen for omkring som häxor och troll. I väster kunde man skymta några röda strålar från den försvinnande solen. Allt var upplagt för en riktig, traditionell påskefyr. Barnen hade anlagt en narrefyr, men den narrade nog inte så många, verkade det som, men det hör liksom till. Försöka duger. Trots att det var livligt, var det mer spänning och förväntan i luften av en positiv art än vad man är van vid från påskfirandet på andra ställen.
Under tiden bidar den riktiga fyren sin tid, vilket blev lite för lång väntan för oss, vanliga dödliga. Väl hemma kunde vi konstatera att fyren på Björkö vara tänd, så kanske, kanske, hade narrefyren ändå haft effekt. Hälsös fyr tändes sist av alla och visst står den ståtlig mot natthimlen.
En hel del Hälsöbor höll dock ut till elden tändes och den här filmen finns att beskåda på youtube. Den är filmad av Thomas Crona, en granne och båtkompis.

Traditionell påsk på Hälsö

I morse, när jag körde av färjan, såg jag två män som gjorde sig klara för att gå ut med en eka. Klart man undrade vad de skulle ut och göra så tidigt på morgonen och inte var det något vidare skönt väder heller. Först tänkte jag att de kanske skulle försöka sig på lite hummerfiske. Det har ju inte varit möjligt på ett bra tag. Under dagen var det jobbet som gällde och jag tänkte inte så mycket på gubbarna i ekan. Nu i kväll slog det mig vad som var på gång.

I år firar vi påsken hemma på Hälsö. Första gången vi gjorde det fick uppleva den speciella stämningen som råder här ute i påsketider. Påskbrasorna, som här kallas för påskefyrar, ingår i en kamp mellan öarna, där den största brasan, som brinner längst, innebär ära för hela ön och särskilt för de ungar som släpat bränne till brasan. För att få de andra öarna att tända sina påskefyrar tänder man ibland narrefyrar och på så vis kan få den egna påskefyren att räcka längre än de andras.

Kampen om allt som är brännbart är knivskarp, särskilt den om granarna. På tjugondag Knut är det en febril verksamhet för att ta vara på granarna som öborna slänger ut. Man far omkring med moppar, med en tamp fastknuten i pakethållaren och ett par, tre granar släpandes i denna. Granarna måste sedan gömmas, så att inte de blir konkurrenternas byte. Detta är en argan list som pågår fram till påskafton. Det brukar alltid bli ett antal artiklar i media kring denna urgamla tradition. Förra året slutade det med sjukhusbesök för en yngling.

Vi hoppas också på lite stillsammare traditioner. Jag skulle uppskatta om barnen kom förbi med påskbrev - godis är inköpt.

Vårkänslor

När vi vaknade var det spännande att se om vi hade fått vatten i kranarna igen, men det var fortfarande sin. På Öckerö hemsida fanns inget hopp om snar åtgärd heller så det är bara att snåla på vattnet, men till fika måste det alltid räcka. Efter att bror och svägerska hade fikat hos oss så stack vi ut på vårpromenad i det härliga vädret.

Jag har ju nämt "vår" fyr så många gånger att det kanske krävs en liten utvikning. Hälsö har två fyrar: Hälsö nedre, som ligger på hôvvet, där vi bor. Vi bor på Fyrvägen så det är inte så långsökt att det finns en fyr här. Den andra fyren heter följdakligen Hälsö övre och ligger på Stuvö. Av namnen kan man förstå att det är ensfyrar och enslinjen sträcker sig genom Kalvsund, ända ner i Rivö fjord.
Hälsö övre sedd från söder

Eftersom sundet mellan Hälsö och Stuvö sedan länge är igenlagt så är Stuvö i praktiken bara ett platsnamn. Det igenfyllda sundet härbärgerar bland annat Hälsös stolthet - fotbollsplanen och Hälsö Bollklubbs klubbstuga. På Stuvös nordsida ligger färjeläget för nordöarna. Konstigt nog heter färjeläget Burö, trots att det ligger på Stuvö. Burö är skilt från Stuvö med ett tjugo meter brett sund, men det ligger tveklöst på Stuvö. På bilden ser man färjan Linda på väg från Hôppeln till Burö.
När vi gick slingan runt Stuvö såg vi gott om edor, eller ejder som de heter på svenska. Ett vårtecken om något. Minns ni musselskalen jag såg på isen? Idag fick jag lära mig att ejdern slår med näbbet, väldigt snabbt, liksom vibrerande, och då öppnar sig musslan och middagen ligger serverad. På bilden med den vilande anden ser man en massa musselskal som troligtvis öppnats på det sättet, av ejdern.
Isen i sundet bildar på några ställen isrosor. Jag har sett bilder på väldigt vackra, skulpturala sådana. De man såg här var inte så jättesnygga, men beskriver ändå ett intressant naturfenomen.
Andra blommor var desto vackrare. Här sitter kära L och tittar ut över sundet. På uddarna utmed sundet finns flera tomtningar som användes som tillfälliga boställen under sillperioderna. Tomtningar gjordes genom att man byggde upp en fyrkant, eller rektangel, av sten man samlade samman. Stenmuren täcktes vanligtvis över med segel från skutorna och man övernattade i dessa enkla hus under sina fisketurer, medan sillgarnen låg i. Vi letade efter några, där vi vet att de ska finnas, men det är fortfarande för mycket snö. Det får bli ett senare projekt.

Stella Arctica

Idag gick söndagsturen till Fotö och Stella. Jag har inte varit och tittat till henne på länge utan endast haft kontakt med Hamnkaptenen, Holger. Det såg dock bra ut, men det var en hel del snö i sittbrunnen och på den del av däcket som vätter mod NV. Jag öppnade två vädringsluckor så att kondensen som bildas när vårsolen står på kan vädras bort.

Stella är vinteruppställd i fiskehamnen på Fotö. Fisket är fortfarande viktigt där och fiskehamnen har en mycket aktiv och duglig ledning, som bland annat finansierat parkanläggningar på ön, för allas bästa.
Vi gjorde en liten rundtur på Fotö, när vi ändå var där. Jag anser att Fotö är norra skärgårdens pärla och tycker där är väldigt fint, trots att vi valt att bo på Hälsö. Där är mer genuint, tätare mellan husen. Många hus är riktigt fint renoverade och gamla hamnen med sitt café, med utsikt till Vinga, är svårslaget. Vi har Stella där på vintrarna och även vänner som bor där så vi har många skäl att besöka Fotö.
När vi var klara med med detta så passade kära L och jag på att gå rundan på Hea. Det var första gången och därför lite extra spännande. Naturstigen var skyltad och man kunde surfa in på en webbplats eller ringa ett nummer, för att få en målande beskrivning av flora och fauna. Rösten man fick höra tillhör med största sannolikhet vår egen botanist, Håkan (som fiskade vittling på isen), så Hälsö är en del av den slingan också.
Här kan du själv surfa in och lyssna på Håkan
Naturen skiljer sig från det kargare Hälsö

Hemma på Hälsö, efter en fika hos bror och svägerska, fick det bli en andra promenad och nu när jag skriver detta är kära L ute på sin tredje för dagen. D-vitaminerna kommer att spruta ur öronen, men vad gör väl det. Nere i Kwia kunde jag konstatera att fler båtägare skulle behöva gå lös med isborr och issåg. Visste jag bara vem båtarna tillhörde kunde jag kanske hyra ut den dyra sågen.

Äntligen flott

I går skrev jag om hur jag borrat med isborr runt aktern, men inte lyckats hacka mig igenom isväggen mellan hålen. Idag bar det iväg till Järnartiklar, som är en "järnaffär" för yrkesfolk. Uppgiften var att köpa en såg som kunde användas som issåg, då den som min granne, Göte, tillhandahöll nog tyvärr har sett sina bästa dagar. Ni ser den nya och den gamla sågen på bilden. Den nya sågens klinga var den längsta de hade på Järnartiklar, hela 70 cm. Men det var nödvändigt eftersom isen är så tjock. Ändå ser den rätt liten ut jämte den gamla issågen.
Den var trots längden i kortaste laget. För varje sågtag fick jag doppa ner näven en dm i det iskalla vattnet i vaken.

Väl hemma kunde jag konstatera att min oro i högsta grad varit befogad. Det var högre vatten idag och det hade bildats en isrygg i långa viga och på sina ställen var det ett par dm vatten på isen. Dessbättre inte vid aktern, där det mesta arbetet skulle göras, men på styrbordssidan var det säkert en dm vatten. Jag låg på alla fyra och sågade som besatt, för att få båten fri från isens grepp, så jag kunde dra båten föröver. Bosse, Göte, Morgan och Thomas anslöt och hjälpte till. Även Thomas Crona med sonen Simon var där en stund. Precis när det började mörkna, efter bara knappt två timmars arbete, kunde Göte, med hjälp av en talja, dra båten föröver och den var flott.
Det var en otrolig lättnad att se båten gunga till och flyta upp. Med hjälp av Götes talja kunde vi sedan dra upp båten på isen och det var dags för en närmare titt på skadorna som uppstått. Räddningsstegens undre fäste hade slitits loss, men det kan jag nog fixa rätt bra. Jag funderar dock på att flytta upp stegen, då det nedre fästet lätt hamnar under vattenlinjen med beväxtning som följd. På den andra bilden ser man något svart i isen. Det är ekolodet, som annars sitter i vattenlinjen på akterspegeln. Kabeln har gått av och det är osäkert om den är reparabel. Vi får se. Nöjd är jag i alla fall. Nu gäller det att få hem båten och så får det bli reparationer till sommaren.
Här ser man på bilden hur det nedre fästet är helt loss från aktern.
This ekolod is no more :(

Sammanfattningsvis: drygt 20 timmars arbete, plus ett antal mantimmar av hjälpsamma grannar (vilket kommer att återgäldas på lämpligt sätt); en såg för otroliga 1 400 kr och ett sotarlod för 250 kr. Till detta kommer kanske ytterligare fem timmars reparationsarbete och en okänd kostnad för reparation av stege och ekolod.

Alternativet höstupptagning: c:a 30 minuter för att dra upp båten på trailer, en timme med spolning av båten.

Vinteride

Visst vore det skönt om man kunde stänga in sig, tända en brasa och bara vänta in våren. Men det går ju inte för vi har våra "måsten", eller hur.

Snösvängen har varit igång ordentligt och att ta Volvon låter sig inte göras längre. Snövallarna som skottats upp på Fyrvägen håller norrlandsklass numera. Den får stå och jag får hoppas att den startar när det töat.

Efter ett par timmar vid styrpulpetaren fick det vara bra för idag. Jag kommer inte igenom isen med yxa eftersom hålet vattenfylls och att hugga med en yxa tre, fyra decimeter ner i vatten är meningslöst. Lite bättre gick det med spade, men i morgon ska jag hämta en isborr och Göte kom igår kväll med en gammal issåg (har inte sett en sådan sedan värnplikten). Vi får se hur det går.
Lisbeth var med vid båten idag och vi hade tänkt oss en paus med varm choklad. Många tittade förbi, eller stannade till på söndagspromenaden. En av dessa var Elsa med familj, dvs Andreas och lille Rio. Det blev en trevlig fika hemma hos oss istället. Bror och svägerska anslöt också.

Innan det blev helt mörkt gick jag ner till båten igen för att kolla läget. Det hade fryst på lite och jag rensade upp detta. Det kommer troligtvis att ha frusit igen till imorgon, men det är som det är. Det ser overkligt ut i långa viga, med båtarna som knappt syns i snön.

Ute på fjärden har vinden från NO som regerat de senaste dagarna blåst upp vatten på isen och den ser nu ut som en nyspolad hockyrink. Skulle inte förvåna mig om det dyker upp några skridskoåkare där snart. Nere i hamnen hade det blåst upp några härliga snöfanor mot sjöbodarna. Vilka vackra skulpturer det kan bli. Det är en hel del snö mellan bodarna och det lär dröja innan det blir uppskottat igen.


Jag får ofta frågan om jag inte tycker det är jobbigt med resorna, färjan och pendlandet hit ut. På sommaren är det inte så svårt att förklara. Då kan man exempelvis berätta om frukosten bakom sjöboden och doppet man tog, innan det var dags att åka till jobbet eller makrillen man drog upp till kvällsmackan. Men vad säger man när höststormen viner och mörkret lägger sig? Eller som nu, när istiden verkar vara tillbaka. Då går jag ner i hamnen och tittar västerut, så förstår jag.

Vintersport

Alla grannar på Fyrvägen var ute och skottade idag. Det var riktigt trevligt, eftersom man inte ses lika ofta på vintern som på sommaren. När vi var klara med skottningen dök det upp en trio på skidor. Signalvägen var plötsligt en del av Hälsö runt. Kan tänka mig att det blev varm choklad i mål. Jag får väl se till att ha blåbärssoppan redo nästa gång.

Efter skottningen var det dags att ge sig på ett mindre trevligt uppdrag: projekt rädda styrpulpetaren. Som tämligen ovan skärgårdsbo har vi inte varit med om någon isvinter tidigare och vad isen kan ställa till med. De rutinerade lossade sina skôdfästen, dvs akterförtöjning, så fort första isen la sig. Tyvärr upptäckte jag inte detta förrän det var för sent. Isen fungerar ungefär som en boaorm. Boaormen kramar ju sitt byte allt hårdare vid varje utandning, när kroppen är som smalast, tills ingen plats finns för inandning och bytet kvävs. Isen fungerar likadant Varje gång vattnet stiger högre än tidigare fryser akterfästet fast allt högre upp och drar ner aktern på båten. Motorn är nu fastfrusen i isen och "det värsta" kan handa så jag var tvungen att försöka göra något åt det. Vi får se hur det går.

PÅ holmarna

I dag blev det en lite längre tur på isen och holmarna söder om Hälsö. Idag var också hustrun med. Hon blev lite tänd på det efter min promenad igår. Vi gick utmed iskanten, ner till en plats där jag sett rävspår. Vi såg att de gick i riktning mot en av hamnholmarna och vi följde spåren några hundra meter. Det visade sig att de mycket riktigt gick till holmen. Där hittade vi resterna av en festmåltid. Svårt att säga exakt vad det varit. Jag är inte så duktig på fåglar, men det var en vadare i alla fall, med rätt stor näbb. Jag kan tänka mig att det var en häger.


Vi vände vid holmen och gick mot hamnen i den smala rännan som förr i världen användes ut och in i hamnen av fiskebåtarna. Holmarna ägs fortfarande av hamnföreningen och arrenderas nu ut till båtplatser för fritidsbåtar. Holmarna visar fortfarande spår av den tiden. PÅ en av holmarna står ett gammalt vajerspel, som använts för att torrsätta båtar, kanske för att patenta eller annat underhållsarbete. Tyvärr ligger det en del gammalt skrot från motorerna på holmarna också.


En av bryggorna i sundet har isen tydligen givit en hård match och man har varit tvungen att kapa pålarna för att inte bryggan ska förstöras helt. Isen har lyft bryggan ungefär 30 cm, av gapet att döma.


I isrännan, rakt utanför där isfiskarna brukar hålla till, fick vi se Astrid komma släpande på en fiskebåt. Bogseringen skedde med stor försiktighet och släpet var ansatt mot Astrids akter, såg det ut som. Vi såg också några som skidade på isen och bannade oss för att inte vi själva hade kommit på det. Det såg härligt ut.