Utmaningen - tre veckor

För en vecka sedan skrev jag om min utmaning. På 17 veckor ska jag nå min matchvikt. Nu har det gått tre veckor och en vecka till kan läggas till handlingarna. Hur har det gått? Jo, mycket riktigare avtog viktminskningen något, när viruset lämnade kroppen, men glädjande nog fortsatte jag att gå ner. Och helt enligt schemat, dessutom. Veckan som gått har jag i huvudsak arbetat hemifrån, vilket underlättat. Restaurangmat är i allmänhet inte så bra för viktminskning. Mest har jag nog ändå bekymrat mig för fredagsmys och annat gott som hör helgerna till. Så här långt har det gått bra, i alla fall.

Efter tre veckor: 80.0 kg. Det är ett par år sedan sist och fem kg från toppnoteringen efter nyår.

Jag kan inte säga att jag lider. Tvärtom har vi ätit väldigt gott, så här långt. Men det finns ju saker som jag gillar som bara inte funkar, om jag ska nå målet. Det kommer naturligtvis att bli tradigt till slut, att aldrig unna sig det lilla goda. I alla fall inte förrän den 8 maj.

Idag är det en strålande blå himmel och kära L är redan ute på dagens första promenad. Det blir en till, med mig och kanske även Hedvig, om hon och hennes föräldrar kommer förbi. Då blir det till att putta barnvagn.

På bättringsvägen

I en vecka har kära L och jag kämpat mot ett virus, som fått oss att inse hur skönt det är att vara frisk. Den har kramat musten ur oss, kan man nog säga. Men nu är vi på benen och de senaste dagarna har jag arbetat, men hemifrån. Jag tillhör de lyckligt lottade som av och till kan göra det. I dag lockade det fina vårvintervädret ut oss på en lunchpromenad. Vi tog våra nya gångstavar på en jungfrutur och knatade runt slingan. Ljuset var fantastiskt och vi stannade ofta, bara för att titta på alla färger.

Källö-Knippla i solen

Knippla är nästan alltid vackert att titta på. Från höjderna på norra Stuvö har man en extra fin utblick över ön. Lite längre bort öppnar sig vyn och dagar som denna kan man se "hur långt som helst". Med lätthet ser man Carlstens fästning, men detaljer är svåra att urskilja. Kameran brukar jag ha med mig, men att jag aldrig lär mig att ta med kikaren också. Det hade varit roligt idag.

Ulrika på väg att lägga till på Burö. I bakgrunden syns Hyppeln

Ulrika var på väg mot Burö från Hyppeln så vi stannade och såg färjan lägga till, innan vi vände söderut och hemåt. Eftermiddagens arbete gick extra lätt idag, även om den förlängda lunchen innebar att jag fick jobba på en stund till idag, för att kompensera långlunchen. I morgon återgår allt till det normala igen. För den här gången i alla fall.

Dags igen

Idag var det så dags igen: två kvinnor gick igenom isen, när de var ute och åkte långfärdsskridskor. De hade tur och uppmärksammades av en man som snabbt fick på sig en våtdräkt och gav sig ut med sin vindsurfingsbräda! Vilken kille! Just nu kan jag inte hitta någon annnan än Sjöräddningssällskapet som rapporterar om det. Det kanske kommer.

Ska man gissa att de gjorde felet att åka jämsides? Hade de gjort som man ska och åkt efter varandra, med minst tio, femton meters avstånd, hade de sluppit bada. Men som sagt, det är en gissning.

Husen blir yngre, fast äldre

Här på hälsö sker oftast en relativt omfattande renovering och upprustning av gamla hus, i samband med att husen övertas av nya ägare. Inte konstigt, då många inte är renoverade på 50 - 60 år. När man tar itu med detta är det, som tur är, så kallad varsam renovering som gäller. Många väljer att försöka återställa huset som det såg ut innan man i funktionalistisk anda beklädde husen med eternite. Återställandet blir en återgång till en romantisk stil, med mycket vitt och mycket snickarglädje, eftersom det är tidstypiskt för när dessa gamla skärgårdshus en gång byggdes. Så genom föryngringen blir hela samhället lite "äldre", paradoxalt nog. Vårt eget hus har genomgått just en sådan "föräldring" och i GP:s bostadsbilaga idag är det ett rep om ett par ö-grannars hus och deras jobb. Läs det!

Vårt Anneborg. Föga romantiskt, men med potential

Utan skidor

Läste i DN idag om 100 personer som blivit av med sina skidor medan de njöt sin After Ski. Kunde ändå inte låta bli att småle, därför att:

Upp till ett sporthotell
Bland våra höga fjäll
Jag ställde färden för att roa mig en påsk,
Ty i vår press jag såg:
Där är moralen låg
Och man besväras ej av hämningar och pjosk.
Jag utan skidor va´
Men det var lika bra,
Ty sådant där är blott i vägen tycker ja´.
Ett pensionat jag fann
Där alla gäster brann
Av längtan att få börja flirta med varann.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen,
Och över vidderna man tydligt hörde smällen
Där någon sportklädd pinuppa fick på munnen en puss
Och några välinlärda klappar på sin stuss.
För den som lider utan spleen i sexapellen
Är det så hälsosamt och stärkande i fjällen.
Det står en doft av erotik omkring vår fjällsportssocite´
Där ligger fröknarna von Pahlen nog i lä.

Det kändes jämt en pust
Av synd och last och lust.
I varje vrå satt där ett par av skilda kön.
När deras kraft tog slut
Så fick dom bäras ut
Och piggas upp med lite rullande i snön.
Det var ett kramande
Som var förlamande
När man om livet på varandra satt och höll.
Jag hade tur som blott
Fick ett par revbensbrott
När som en dam i mina armar villigt föll.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.
Fast man får blåmärken på åtskilliga ställen.
Vi börja´ dagen med en cocktail gjord på vermouth och gin,
Det är av sådana som solbrännan blir fin.
Vi konstatera´ när vi satt omkring putellen:
Att det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.
Och ska vi någonsin förflytta oss till Åreskutans topp
Måste kyparen ta baren med sig opp.

Från huvudstaden kom
Där upp ett sällskap som
Bestod av stjärnor från fru filmias parnass.
Och när som divorna
Fick syn på drivorna
Så skrek dom till: Åh herregud så mycket glass!
Champagnekorkar small,
Varenda gäst var knall
När frampå förmiddan vi raglade till lunch.
I fullt delirium
Vi gick från rum till rum
Och alla möblerna fernissades med punsch.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.
Ifall man bara stannar inne på hotellen.
Jag med en konsul drack duskål ur en flaska ”Chartres”
Och konsulinnan hon vart full och måste le’s
Vi bytte fruar med varandra fram på kvällen,
Ty det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.
Det finns väl inget annat ställe där moralen vågar stå
På en så angenäm och sjunkande nivå
Jo att det inte finns nåt ställe där moralen vågar stå
På en så angenäm och sjunkande nivå

En utmaning

En gång i tiden var jag rökare. En dag i augusti 1992 kom jag till insikt om att den cig jag just satt och rökte fick bli min sista. Beslutet hade under en tid mognat och nu var det dags. Jag har inte haft ett enda återfall. Jag bara bestämde att detta fick bli sista cigaretten och så blev det.

Nu är jag i en liknande situation, men till skillnad från rökningen, som gick att sluta tvärt, handlar det om en rätt långsam process. Jag väger alldeles för mycket för att det ska vara hälsosamt. Inte minst har jag med ökad ålder fått lite problem med höfter och knän. Eller är det med ökad vikt? Kanske både ock. Jag bestämde mig för två veckor sedan för att nu får det vara nog! Funderade lite över ett smart mål och kom fram till följande:

Jag ska tillbaka till den vikt jag hade för exakt 20 år sedan, det vill säga 68 kg. Jag minns det som en väldigt optimal kroppsbyggnad/vikt. Nu i början blir det svårt med några utmaningar när det gäller motionen, så det tar jag för sig.

Här är jag utan kulmage. En bild i tiden, Högvaktens existens är hotad.

Jag tänker nå det målet rätt så snabbt och jag har inga distraherande delmål. Jag har ju inte hela livet på mig och ju förr jag kommer ner på hälsosammare vikter, ju bättre kommer jag att må. Målet ska vara nått om 17 veckor från det jag startade, det vill säga 8:e maj. Det är rätt tufft, för jag startade på 85 kg, med all den goda julmaten i buken och då är det är astronomiskt långt till 68 kg. Bryter man ner det på vecka så innebär det en viktminskning med cirka 0.8 kg/vecka och det låter lite roligare. Det är ju bara drygt ett hekto om dagen!

För att nå dit på den tiden får jag äta runt 1 200 - 1400 kcal/dag. Minsta slarv så går det åt fanders. För att räkna ut detta har jag använt en app i min iPhone som passande nog heter ShapeUp, men man kan också göra samma sak på webben. Det är där jag hämtat diagrammet nedan.

Varför skriver jag detta i bloggen? En sådan privatsak? Jo, jag tänker som så att lite press kan aldrig skada, så jag kommer att hålla er uppdaterade under resan. De första två veckorna har jag ingen tilltro till, eftersom jag varit sjuk, men vågen står just nu på -3.5 kg sedan toppnoteringen och -2.0 kg sedan kampen började. Gott så, men vi får väl se när jag repat mig från influensan.

Resultat efter två veckor. Totalt sedan "toppnoteringen" är det nu -3.5 kg

Jo, en sak till: sedan gäller det att hålla matchvikten.

Ogenomtänkt?

Sedan en tid har det varit en het debatt om Bostadsbolagets hantering när det gäller prisinformation om de stenar man satt upp i sina bostadsområden. Bolaget har hårdnackat vägrat att uppge priset, men till slut, genom en Kammarrättsdom, fick man ge sig. Sådana fadäser förkommer här och var och lite då och då. I Öckerö har vi en pågående fadäs, där vår kommunchef vägrar att uppge en prisuppgift, med exakt samma motivering som man haft på Bostadsbolaget; det kan skada leverantören om priset kommer ut. I vårt fall gäller det priset för sophanteringen. När det gäller Bostadsbolaget fick man krypa till korset efter en dom och lägga korten på bordet. Ska det verkligen behöva gå så långt, innan Ragnsells jurist får svaret på sin fråga. Domen i kammarrätten, som tvingade Bostadsbolaget att redovisa kostnaderna, lär ju inte ha passerat helt obemärkt och mot bakgrund av den så är herr Karlssons hållning smått pinsam. Du kan läsa hela ordväxlingen på sidan fyra i Torslandatidningens senaste nummer.

En annan aspekt av det som hänt på Bostadsbolaget, som jag tycker är viktig, är diskussionen om utemiljöns betydelse för dem som bor där. Inte för att jag själv skulle vilja ha en svart obelisk på min egen tomt, men det måste inte alltid vara just det. Det skulle kunna vara ett träd, exempelvis.

Under andra halvan av 90-talet arbetade jag inom fastighetsbranschen med affärsutveckling. För att få ordning på vår ekonomi, som bland annat berodde på 2 000 outhyrda lägenheter (otroligt, eller hur), skulle en del fastigheter säljas och därför gjordes en värdering. Om jag minns rätt var det totala värdet sju miljarder. Vid närmare analys av värderingen kunde jag konstatera att utemiljöerna inte tillförde en enda krona till värderingen. Alltså skulle en fastighetsägare som satsade varenda krona på att utveckla sina fastigheter gynnas. Dåvarande miljöchefen och jag gjorde ett överslag över hur mycket våra utemiljöer var "värda" och kom fram till ungefär en och enhalv miljard. Detta redovisade vi för bolagsledningen och berömvärt nog insåg ledningen att detta hade ett stort immatriellt värde, exempelvis för bolagets image. Det i sin tur ledde till att bolaget utvecklade en "grön" strategi. Man inrättade tjänster som miljövärdar i bostadsområdena, avsatte betydande belopp till planteringar. Vår vd hade som motto att "det skulle synas, när man körde förbi ett av våra hus". Läs gärna hur SABO beskriver bolagets satsningar, i samband med att det vann 2008 års miljöpris.

Jag vet, som sagt, att jag inte skulle uppskatta en svart obelisk, men som princip tycker jag det är oerhört viktigt att det får kosta med en utemiljö. Det är mig mycket främmande att ett bolag som Bostadsbolaget skulle satsa 6, 63 mkr på detta om man samtidigt har ett eftersatt underhåll i sina fastigheter. En del kritiker ojar sig över att Bostadsbolaget inte bygger fler lägenheter för pengarna, men då tror jag inte man kan så mycket om fastighetsekonomi. Tyvärr verkar det även omfatta Göran Moberg, Hyresgästföreningen, som glatt hakar på i klagosången.

Förkylt. Igen

Precis efter nyåret fick både kära L och jag en släng av influensan. Nu har vi drabbats av en riktigt jobbig förkylning som lök på laxen och man var ju inte på topp innan, så att säga. Tyvärr innebär det att vi inte kan träffa vårt lilla barnbarn. Vi hade planerat ett besök i fredags, men det var inte att tänka på. Istället fick det bli att titta på några nytagna bilder på facebook idag. Utan att vara det minsta partisk kan jag säga att hon är väldigt söt, lilla Hedvig. Ni som eventuellt är vänner med mig FB bör kunna klicka på länken, ni andra kan ju bli vänner med mig först. Då klickar ni på facebookloggan en bit ner på sidan.

Blivande hotellhot

För ett år sedan brann det på Hönö Klôva. Trubadurhuset brann ner till grunden och på köpet fick vi en Thairestaurang på Öckerö, eftersom de fick söka sig nya lokaler. Hur det gått för övriga näringsidkare vet jag inte. Nu börjar hur som helst en ny byggnad ta form och i denna ska det bland annat inrymmas ett nytt hotell (ska vi gissa att det kommer att heta Trubaduren?), med konferenslokaler och restaurang. Troligtvis en svår konkurrent till vårt befintliga, anrika Hönö Hotell. Även om jag tror att en viss konkurrens är positivt för konsumenter så måste man ju fråga sig hur många spa och konferenshotell kommunen kan härbärgera, med lönsamhet för alla. Jag syftar på det som planeras byggas på Långesand och det som ingår i visionerna för Hälsö. Dessutom har det tidigare nämnts ett idrottshotell på Stuvö. För att inte tala om de andra befintliga anläggningarna på Grötö, Björkö och Källö-Knippla. Vi får väl ändå hoppas att det blir lyckosamt för den nya etableringen, som beräknas vara i gång lagom till sommaren.

Nu känner man igen sig

Vi har kunnat njuta av ett riktigt vinterväder i gott och väl sex, sju veckor men i går övergick vädertypen till ett gammalt hederligt västsvenskt vinterväder. Efter ett ymnigt snöfall natten till fredagen, med si sådär 15 cm snö, växlade vädret till plusgrader och regn på lördagen. Det gällde att få undan så mycket av snön som möjligt innan den blev ännu tyngre och framförallt, från lillbåtens pressening. Nu är det isgata med ett vattenskikt uppepå utomhus och det inbjuder inte till längre promenader. Tydligen har det lett till problem i Öckerö, men inte hos oss. Det fick bli en liten runda, i cirka 5 plusgrader och bitande vind. Det bistra vädret gör att man inte har så mycket kontakter med grannar som vanligt och därmed inte heller snappar upp sådant som händer lokalt.

Här hemma har det så sakteliga återgått till en vardaglig lunk, efter julens olika familjeangelägenheter och idag är det Knut så kära L har varit i farten för att byta gardiner och packa undan "julen".

Annars har de senaste dagarna varit i festens och hyllningens tecken för familjen, eftersom vår dotter disputerade för en licentiatexamen i fredags. Eftersom hon så sent som en vecka tidigare blivit mor var även den lilla nyfödda dottern med vid den högtidliga händelsen. Jag hade tagit med kameran, naturligtvis, för att föreviga denna historiska händelse, men blev så fascinerad och fängslad under dotterns presentation att jag helt glömde av att fotografera. Inte förrän det hela var över kom jag på det och fick be de närmast involverade att ställa upp för några bilder.

Examinatorer, handledare och opponent omger dottern, som står som nr fyra från vänster

Efteråt blev det lite hyllningstal, presenter och en god tårtbit från vännernas konditori. Om ni bläddrar er till Tårtor på deras hemsida och klickar på den som heter Festival så kan ni se den delikata tårtan på bild. Det var inte bara familjen, utan även några gamla vänner, som kommit för att hylla och äta av den goda tårtan.

Besättningen på s/y Sol hjälpte oss att fira dotterns examen

Själv är bäste dräng?

En lång och segsliten beslutsprocess, om Torslandas framtida vara eller icke vara som självständig kommun, pågår tydligen fortfarande. Kammarkollegiets jurister sk nu titta närmare på förutsättningarna, enligt GP. Således finns det ännu hopp för dem som anser att det vore det bästa. Troligtvis var det med anledning av detta som Radio Göteborg, P4, intervjuade en av företrädarna för nätverket. På frågan om varför man ansåg att Torslanda skulle bilda en egen kommun svävade den intervjuade betänkligt på argumenten. Hoppas verkligen att de har bättre på fötterna än så. Det räcker väl knappast med att man kan var en kommun, det måste väl finnas något skäl ocskå? Ett reportage gjordes även av nyheterna.

Trädgårdsbåt

Utöver snöröjningen på Stella, som du kan läsa om i Stellas loggbok, fick jag befria lillbåten från en massa blötsnö, innan presseningen gav vika under den allt tyngre snön. Om lite drygt två månader börjar öringfisket och kanske får lillbåten en tidig sjösättning, om temperaturen är gynnsam för vårrustningen.

Väntans tider, båt-ide

Ändringar i bloggen

Rösten från Hälsö är inne på sitt tredke år och jag har publicerat nästan 300 inlägg hittills. För att göra det lite enklare för läsare som vill läsa äldre inlägg har jag lagt till ett bloggarkiv, där man ganska enkelt kan hitta i äldre inlägg. Funktionen finns en bit ner i högermenyn.

Nu snurrar det på

I morgon är det vardag igen och en väldigt intensiv period, såväl arbetsmässigt som privat, kulminerar. Därav kanske lite sporadiska och ketchupliknande inlägg i bloggen.

För ett par dagar sedan var jag vid Stella för att skotta bort all snö som kommit och redan dagen efter började det töa. Det var nog ändå inte ogjort arbete, för även om jag inte varit där och kontrollerat så tror jag hon är helt ren från snö och is nu. Vi har gått från fantastiska vinterdagar med vackert ljus, till dagar då det knappt är värt besväret att ha "färgfilm" i kameran. Men mulna dagar har också sin tjusning. Däremot har den blöta som varit de senaste dagarna lett till att vägarna på Hälsö knappt går att röra sig på utan broddar. Kommunen plogar och sandar sparsamt. I går stod en granne fast på platta marken, utanför vår glasveranda. Först efter att ha hämtat ansenliga mängder flis kom han loss och kunde köra ner till hamnen för att parkera. Till sin egen parkering kom han inte. Också en tanke, om alla gemensamma parkeringar tas bort, till förmån för att kommunen vill sälja tomter,

Efter nyårshelgen däckade både kära L och jag i influensa och det är först sedan i fredags som vi "varit på fötter" igen. Det var då jag skottade Stella, medan kära L fyndade på rean i Klôva. Innan det hade jag bara varit ute korta stunder för att skotta snö och vid ett av de tillfällena tog jag bilden på sjöbodarna. Det är nog troligtrvis mitt favoritmotiv, av döma av alla bilder jag har på dem. Den i mitten har ju hört till Anneborg, på den tiden ägarna var fiskare. Jag när en dröm att få tillbaka boden till Anneborg.

Drömmotivet i sparsmakad färgskala

En stor händelse för oss har varit att vi blev morföräldrar, en månad tidigare än förväntat. Eftersom vi varit krassliga har vi fått vänta med att se vårt nya lilla barnbarn. I lördags kunde vi dock med gott samvete hälsa på de lyckliga tu och deras lilla dotter Hedvig Klarafina Seth.

Hade bråttom hit. Nu sover hon bara.

Jag kanske inte behöver säga att kära L har shoppat loss ganska vilt de senaste dagarna. Väldigt små storlekar. Ganska mycket i rosa.

Ensidigt färgval

Snart är det dags för den stora granfejden

I Göteborg är det tydligen ett problem att bli av med granen på ett bra sätt. Här är det det minsta problemet vi har, vågar jag påstå. Efter tjugondag Knut ställer man ut granen och, vips är den borta. Ungdomarna är flinka på att samla utställda granar till påskefyren och det gäller att vara snabb för att få flest.

Succé med stjärnstatus

I kväll hade vi traditionsenligt besök av Stjärnan. Det är en gammal skärgårdstradition på trottondagsafton och vi uppskattar den väldigt mycket. Kanske för att den gjorde så starkt intryck på oss första gången de var här. Sent på kvällen ringde det på dörren. Vi kände inga härute och vi väntade inget besök. Däremot hade vi hört allt möjligt förtal om hur man skydde nykomlingar och jag ska villigt erkänna att pulsen steg tiotals slag, när jag öppnade dörren och fick se öns "KKK" stå utanför. Det syntes nog, för en av dem lutade sig fram och viskade " det är John", alltså, en granne. De fick komma in och göra sin grej och sedan dess brukar vi bjuda hit gäster, som vi naturligtvis överraskar. Tyvärr åkte årets gäster till svärdotterns föräldrar, innan de hann hit. Synd. Atle hade gillat.

Stjärnan går från hus till hus

Kung Herodes har fått Mörjelands konung på knä

Vill ni läsa mer om detta spektakel så finns det en beskrivning på Bollklubbens hemsida.

Snösvängen hittar hit

Fyrvägen, som vår lilla väg heter, har kommunen inget ansvar för. Inte heller finns det någon vägförening. Den har i alla år skötts genom en aktiv grannsamverkan, i bästa samförstånd och med allas bästa för ögonen. När det blir snöstormar och oväder, som det vi har nu, blir det dock besvärligt att hålla undan snön med bara skyfflar. Alla som bor här är väl inte så atletiska heller, för den delen. Ingen nämnd, ingen glömd. Idag lyckades vi dock få lite hjälp av en Hälsöbo, som snöröjer åt ett antal fastigheter som deras företag förvaltar.

Det var gjort på ett kick, men vi sparade flera timmars arbete.

Undrar om ROT eller RUT kan göra detta åt oss? Någon som vet?

Ökad säkerhet

Det har tydligen varit på gång en tid, med fler svävare till västkusten. Den senaste incidenten med skridskoåkarna kanske har skyndat på förstärkningen? Hur som helst är det en välkommen förstärkning. Gå gärna in på Sjöräddningssällskapets hemsida, där du kan se hur man kan stödja deras verksamhet. En presentation av svävarna finns i ett reportage av TV4.

Dyrt fritidsnöje?

När jag skrev om skridskoåkarna som blev strandsatta på ett isflak för ett par dagar sedan, skrevs några kommentarer om att skridskoåkarna uppträtt oansvarigt och borde själva få stå för kostnaden. Likadana kommentarer har jag kunnat läsa bland annat i Aftonbladet.

Idag följer GP upp händelsen med ett reportage med de bägge skridskoåkarna, som tänker fortsätta med sin hobby. Intressant nog medger de att de varit dumdristiga och frågan är naturligtvis då: ska det vara gratis att vara dum? Jag uppmanar till en diskussion här. Känn er fria att läga in kommentarer, så länge språket är vårdat och sakligt.

Vann?

Just nu har vi barnbarnen på besök. Ja, deras föräldrar är också här, förstås. Den store killen är tre fyllda. Jag är lite krasslig och låg här på soffan och drömde mig bort i ljuva minnen. Under 90-talet seglade vi ofta några veckor på sommaren med våra vänner som bor på Marstrand och jag funderade på hur gammal deras yngste pôjk egentlien var då. Följande händelse ger svar på den frågan.

Pojken får syn på en fiskargubbe som gör iordning sin båt och blir intresserd av fiskargubbens förehavanden.

Pojken: Vad gör du?

Fiskargubben: Je fyller vann.

Pojken: Jag ska fylla fyra!

Lillgrabben var som Atle, tre år. Undrar om man har en lättmatros på Stella till sommaren?

Aj då!

Jag tror jag nämnt att, för någon vecka sedan, var några ute med en sulky på isen i Kwia. Det gjorde mig lite orolig eftersom jag minns hur isen gick från nästan metertjock, till ingenting, på bara några dagar i våras. Hörde dessutom senare att vår gamle bekanting från vinterns isfiske, gick igenom isen, alldeles inpå land. Nu har några skridskoåkare varit ute på ett äventyr, som dessbättre fick en lycklig utgång. Här utanför drar bogserbåtar förbi dagligen, troligtvis för att hålla en ränna öppen och farbar, men de river upp bra med svall och isen bryts då sönder av sin egenvikt. Antar att det var det som inträffade innanför Rörö idag.

Nu skriver vi ett nytt decennium!

God fortsättning, alla läsare. Inte bara på det nya året, utan på det nya decenniet! För oss blev det den sjunde julen i Anneborg, eller om man ska vara riktigt petig, den sjätte. En av jularna var huset obeboeligt så den kanske inte ska räknas. Orsaken till att det varit lite tunt med inlägg här de senaste dagarna är inte extraknäck som tomte, utan att ett hus "fullt" av ungar - våra och deras, men även en sviktande dagsform. Hårt arbete under lång tid börjar ta ut sin rätt och jag har legat på rygg istället för i. Vår son med familj är här sedan en vecka och två små underverk, drivna av små kärnreaktorer, tar också lite av engagemanget. Båda pojkarna är dessutom lite krassliga och kräver extra påpassning. Idag tog kära L och jag med den store killen ut på söndagspromenaden.  Titta så stor han blivit, farfars kille.

Atle passade på att ta bort isen i rutchbanetrappan. Bra det, så inga barn halkar.

Lillebror Axel är ett riktigt litet charmtroll, han med. Trots en jobbig förkylning är han tålmodigare än de flesta barn jag träffat och har lätt till ett litet leende. Långa stunder ligger han och jollrar och har sig.

En ögonsten, eller hur

I vinter är det inte så många båtar som ligger i, som förra året och de flesta som ligger i har vidtagit vissa säkerhetsmått, kan man säga. Det borde märkas på fontänpumpförsäljningen.

Det porlar rejält om aktern med en fontänpump på 85 watt

Såhär vid årsskiftet är det annars brukligt att summera det gågna och ge utfästelser för det nya året. Som bloggare kan det bland annat summeras i lite drygt 8 000 besökare från ett tiotal länder. Utöver Norden har det varit besök från Spanien, USA, Polen, Tyskland, GB, och Holland. En liten skara på ungefär 20 besökare gör mig den äran i stort sett varje dag. Jag hoppas att ni alla, tillfälliga och stammisar, haft ett visst nöje av läsningen. Statistiken kan alla se, genom att klicka på den lilla loggan långt ner till höger.

Inför 2011 hoppas jag kunna fortsätta min strävan att hålla mig till det lilla formatet och beskriva livet här på ön i allmänhet och livet i Anneborg i synnerhet.

Jag avslutar det här inlägget med några pinfärska vinterbilder. Även om sommaren här är oslagbar så står de senaste dagarna inte sommaren långt efter. Här har varit fantastiska dagar över hela jul och nyår.

Hälsö huvuds södra udde, sett från långa viga

Hamnen med Lillbacken i bakgrunden

Snart är de riktiga här igen

Gott om kajplats, än så länge