torsdag 27 maj 2010

Kultur mot kultur

Nyss hemkommen från Beijing har jag haft en hel del att reflektera över. Jag är naturligtvis medveten om att Beijing inte är representativt för hela Kina, men intrycken är såpass tydliga, liksom skillnaderna, att det finns all anledning att fundera vidare på det jag noterat. Funderingarna kommer jag att pytsa ut här lite i taget, för att inte bli allt för långrandig. Min utblick blir kanske inte heller så fokuserad på skillnaden mellan Hälsö och Beijing, det hoppas jag på överseende med.

En iakttagelse jag gjorde var att det vimlade av lyxiga bilar, exklusiva affärer med kända varumärken fanns överallt i city, de vanliga snabbmatskedjorna blandade med exklusivare restauranger likaså. Bilden nedan är ett exepel på ett konditori i anslutning till hotellet där jag bodde. Ytterliggare två konditorier av samma slg låg alldeles intill.
Självplock i konditoriet

I princip alla aspekter av staden kändes exklusiv och välbeställd. Men hur är det med kineser i allmänhet - är de välbeställda? Jag talade en del med kineser jag mötte i olika sammanhang om detta. Den bild jag själv fick var kanske inte lika fruktansvärd som den jag fick när jag läste dagens GP och tidigare artiklar om hemska arbetsförhållanden på en fabrik i södra Kina. Ett butiksbiträde uppgav att hon hade 5 lediga dagar om året. Dessa inföll i samband med det kinesiska nyåret. 360 arbetsdagar om året och arbete från kl 9 till sent på kvällen. Lite kortare arbetsdagar på helgerna. Löner runt 2000 kronor är vanliga för ordinära arbeten, tillexempel inom industrin.

Slutsatserna av dessa två sidor av det kinesiska samhället är att det existerar en stor ekonomisk olikhet. Det finns en extremt fattig arbetande befolkning, samtidigt som en del av befolkningen har tillgång till en lyx som väl hävdar sig med vilken metropol i världen som helst. Att det förhöll sig så, i varje fall fram till 1908, då kejsarstyret upphörde, framgick tydligt vid vandringarna i de historiska miljöerna. Men om det även var så efter Folkrepublikens införande 1949 hade varit intressant att veta mer om. Förmodligen var det inte så tydligt som idag, men kanske på andra sätt. Det kan också finnas anledning till "show of force" utan att välståndet får individuella förtecken. Syftet kan vara att visa välstånd på en institutionell nivå. Bilden nedan tog jag i olympiaområdet. Stenplattorna ni ser på bilden är granit och täcker en yta som är hundra meter bred, på vissa ställen ännu bredare, och så lång att jag inte med ögat kunde se var det slutade. Varje platta ni ser på bilden skulle här i Sverige kosta runt en tusenlapp.
Olympisk arkitektur

0 kommentarer:

Skicka en kommentar