Från hamnplan till Tharir

Den flitige besökaren har kanske noterat att det varit tunt med inlägg senaste veckan? Förklaringen till det är att jag helt enkelt varit fängslad av händelserna i Egypten. Många timmar på twitter och Aljazeera har hållit mig borta från bloggen. Samma besökare har kanske noterat att jag använder sociala medier rätt så frekvent och de har varit de mest effektiva kanalerna för att följa händelserna. Via Aljazeera har man kunnat följa händelsernas utveckling i kontinuerlig direktsändning, direkt från Tharirtorget. Trots att de Egyptiska myndigheterna stängde ner Internet och frejdigt ljög i den statsstyrda televisionen kunde man inte tysta ner de sociala medierna. Bland annat utvecklades blixtsnabbt en teknik som fick namnet speech-to-tweet, som erbjöds mobilanvändarna i Egypten. Man skulle kunna tro att Egypten, där 50 % av befolkningen är yngre än 25 år, skulle vara närvarande på Internet, men så är det inte, med svenska mått mätt. Endast 20 % av befolkningen har tillgång till Internet, medan 90 % av befolkningen har mobiltelefon. Så med hjälp av mobilerna och speech-to-tweet kunde informationsflödet inte stoppas.

En annan faktor för framgången var att det inte fanns någon utpekad ledare. Visserligen fängslades och torterades den regionale Googlechefen Wael Ghonim, som är Googles marknadschef för Mellanöstern och Nordafrika. Trots att han var en av initiativtagarna till den facebooksida som sägs vara en av de utlösande faktorerna till revolutionen, kan man inte säga att han ledde det hela. Han satt ju fängslad i stort sett hela tiden. Detta gjorde myndigheternas försök att stoppa det hela mycket komplicerat. Kraften fanns i massan, inte i någon ledande person. Trots aggresiva försök, bland annat med våldsamt ingripande mot internationella journalister, kunde inte omvärlden hållas utanför. En rätt frustrerad Mubarak ondgjorde sig över främmande staters synpunkter och inblandning, men hela förloppet tog ändå inte mer än cirka 18 dagar från början, den 25 januari, till det totala nederlaget 12 februari, då Mubarak lämnade sin post och sitt land. Under och efter demonstrationerna har Kina begränsat informationen genom att spärra ut ordet Egypten i Internet. I flera länder, bland annat Sudan, Algeriet, Syrien och Iran pågår protester i olika grad, de mest dramatiska hittills tycks vara Iran och även där försöker man spärra ut informationen.

Parallellt med händelserna i Egypten seglade en diskussion upp på hemmaplan, angående hur och om sociala medier har förändrat journalistrollen. Mitt i alltihop manifesterades den diskusionen i en konflikt i lilla Katrineholm, som i twittersfären döptes till #kkgate. Upprinnelsen är ett brev till kommunchefen i Katrineholm, Mattias Jansson, från lokaltidningen Katrineholms-Kuriren, med frågor om hans närvaro i sociala medier. Åtskilliga namnkunniga inom medievärlden gick igång på detta och Joakim Jardenberg har en överskådlig sammanfattning på sin blogg, med bra länkar, så jag utvecklar inte storyn här. Läs gärna Mattias blogg, som jag länkar till bland bloggarna som jag följer.

Så varför denna långa textmassa idag och varför dröjde det med att komma till poängen, som antas komma? Jo, först ville jag ge ett målande exempel på vilken sprängkraft sociala medier har idag.

För några år sedan hade vi i Öckerö ett verktyg för en öppen dialog, medlemmarna, våra politiker och tjänstemännen i kommunen. Kommunen fick ett ekonomiskt stöd för att utveckla en plattform för ökad demokrati och vann ett pris för det arbetet, men för några år sedan skrotades hela plattformen. Så synd att man saknade visioner om hur sociala medier skulle kunna bidra till en ökad öppenhet och transparens.

På webben fördes bland annat livliga duiskussioner inför folkomröstningen om bro - den så kallade brofrågan - och om skolfrågor m m. Det var när man skrotade det diskussionsforumet som jag började fundera på "Rösten från Hälsö" och därav även namnet. Tanken var att det skulle associera till politik och ställningstaganden i det lokala samhället. Visst är det underligt, att Egypten kunde kommunicera med hela världen, men vi här hemma har svårt att samtala med våra förtroendevalda. I varje fall ledde nedmonteringen av diskussionsforumet inte till en ökad transparens. När de flesta människor ännu står främmande inför sociala medier finns en liten klick som faktisk har "kontakter" ända in i regeringen. Jag har flera ministrar och kommunalråd som "vänner", både på facebook och på twitter. Även om de flesta kanske inte fäster så stor vikt vid vad jag säger så är det stundtals en äkta dialog. Vad betyder detta för demokratin? Och vad betyder det om min närvaro inskränker sig till det som lite ironiskt kallas för "prasselmedia"? Är den nya journalistrollen helt enkelt ett deltagande i det offentliga rummet?