Fortsatt höst

Efter de två senaste höstarnas abrupta övergång i smällkall vinter har vi nu istället en segdragen höst. Jag är absolut inte besviken, tvärtom. Även om temperaturen ligger strax under tio grader plus, så är det rätt behagligt att vara ute i trädgården. Lite bistert i snålblåsten på lördagen, men en fantastisk dag i går. Helt vindstilla och nästan lite ljummet. Bilen fick vinterdäck och jag blev uppvaktad. För första gången genom att bli hemjuden till den lilla familjen i Hällsvik. Vi var fyra pappor, varav en nybörjare och en gammelmorfar. Övriga två var väl meriterade fädrer. En trevlig avslutning, på en trevlig helg.

Hemkommen tittade jag på Debatt, där senare tids avslöjanden om Caremas ohemula vinstuttag och flytt av vinster till skatteparadis diskuterades.



I övrigt kan jag, med utgångspunkt tagen som boende i en borgerligt styrd kommun, vädja till kommunledningen att de har bättre koll på de privata utförarna, än vad som tycks vara fallet i allmänhet. Nu radas rapporterna upp inom välfärdsområdet (skola - vård - omsorg) över enorma brister och lika enorma uttag av vinster, som sedan påpassligt hamnar utanför vårt samhälles räckvidd. Så kan vi inte ha det! Den idealiska valfriheten måste ställas i relation till kostnaderna. Ofta framförs, från politiker som kräver valfrihet inom snart sagt varje område, att kvalitetskriterier ska styra. Vid allt annat lika, ska/kommer vi att välja det alternativ som håller den högsta kvaliten. Kvaliten brister hos många, även de som bedrivs i egenregi. Men jag ifrågasätter den utopiska synen på valfriheten. En åldrad människa, som behöver ett äldreboende, är i regel på sina allra sista år i livet och det är enormt slitsamt att bryta upp från en väl invand social miljö, till ett äldreboende. Ofta lever man bara ett par år efter att man tagit det steget. Redan 2005 var den genomsnittliga återstående livstiden tre år och det sjunker för varje år, i och med att hemtjänst och hemsjukvård blir allt duktigare utförare och flyttar fram debuten på särskilt boende. Sannolikheten att någon flyttar på grund av dålig kvalitet, till ett annat äldreboende på sitt sista levnadsår måste vara försummbar. Inte ens på initiativ av anhöriga, där sådana finns. Det blir helt enkelt för mycket med ännu en flytt och därmed faller ett viktigt argument för valfrihet.

För de skolor som inför höstterminen visade sig inte kunna erbjuda utlovade platser till elever som valt dem, eller som av andra brister inte kunde tillåtas starta läsåret, tvingas kommunen erbjuda en plats i en kommunal skola istället. Men då blir det där det finns plats, det säger sig självt att elevens val blir åsidosatt. Så här ser det ut inom område efter område, där avreglering skett. Jag tror att det är hög tid att stanna upp och fundera, att vara klok. Annars har vi välfärdssystem som ingen vill ha och det förlorar vi alla på.