Höstprojektet

Nu är sensommaren här, med skördetid i trädgården. Det är naturligtvis inga större mängder, inga lador, som fylls, men en och annan middag får en extra höjd på husmanskostskalan. Några påsar med godsaker har väl också hamnat i frysen. Särskilt uppskattad är en marmelad kära L har gjort några gånger, på rabarber, jordgubbar och vanilj. Erfarenheterna av trädgården gör att våra framtida planer ständigt justeras. Nästa år blir det nog ännu mindre potatis. Det ska bli spännande att se hur det går med våra jordärtsskockor, som är nytt för i år.

Höstprojektet rullar på. Det blir någon timma då och då. Just nu klär jag mellanväggen med golvplank, som blev över från husrenoveringen. Jag hade velat ha dem på golvet, men med tanke på att det ska vara lättstädat blir det istället klinker på golvet. De gamla väggytorna har jag reparerat, efter rivningen av gaveln. De ska målas, innan jag lägger klinker. Jag hoppas att Bosse snart dyker upp och gör elinstallationen. Det börjar mörkna på kvällarna. Eljobbet måste också vara klart för att jag ska kunna göra klar gavelväggen.

På nöjessidan inväntar jag nu hummerpremiären. Jag hoppas på bättre fiskelycka än förra året, som var en dyster historia, men innehöll en trevlig kväll, med mina gamla vänner, skeppare Ericsson och Lunkan.

Sommarprojektet går mot höst

På mer än ett sätt är sommaren i sin slutfas, inte minst vädermässigt. Nar jag tittar tillbaka på den del av sommaren som gått, är jag mer än nöjd. Förutom att sommarprojektet löpte på helt enligt planeringen, att barn och barnbarn kom på efterlängtade besök, så lyckades vi matcha aktiviteter med väder på ett optimalt sätt. Eller, kanske rättare sagt, var det fint, tog vi oss tid att bada och slappa, var det ostadigt gjorde vi annat som inte var så väderberoende. Kära L har till exempel målat några av alla hennes stolar. Sommaren har följdaktligen varit lika omväxlande som vädret.

Seglingsmässigt blev det inte någon långsegling, utan tre kortare segelturer på två till fyra dagar. För kära L blev det första besöket i Läsö Österby. Jag kan konstatera att hamnen utvecklats något fantastiskt, sedan första gången jag var där med skeppare Eriksson på 70-talet. Då i en Olsson 22:a. Hamnen har en tydlig inriktning mot barnfamiljer och "beachen" är otroligt fin. Det gäller dock att vara på hugget, om man ska ha en vettig liggplats, även om hjälpsamheten från hamnkapten höll hög klass.

Vi ska försöka få till någon helg till, innan det är dags för Stella att lämna böljan den blå, för den här säsongen. Vi har gjort den erfarenheten att efter hummerpremiären blir det ingen mer segling för vår del och då kan vi lika gärna ta upp henne.
 
Sommarprojektet har nu övergått i höstprojekt, det vill säga, allt som ska göras utomhus, av betydelse, är klart. Höstprojektet innebär färdigställande inuti, där de viktigaste delarna är isolering, väggar, klinkergolv, värme, vindslucka. Hinner jag ska det även målas, annars får det bli ett tidigt vårprojekt. Isolering och värme är viktigt, då kära L tänkt förvara blommor i det nya uterummet.
 
I trädgården ser vi nu frukterna av mycket slit, inte minst alla goa grönsaker som nu hamnar på bordet. Häromdagen åt vi säsongens första fisksoppa, med bland annat egen fänkål i. Tyvärr var det "köpefisk" i. I samband med att "boa" nu görs om ska även den utebelysning, som är planerad och förberedd, nu färdigställas. På så vis får sommarprojektet även möjlighet att sprida glädje i den mörka delen av året. Förutom belysning i gångstråk, är det belysning på trädäcket mellan örtagården och smultronstället. Belysningen är energisnåla LED-lampor, som ska monteras i däcket och lysa uppåt på stolpar och räcke.
 
De första förberedelserna för hummerfisket är gjorda, men mycket återstår och tyvärr lägger mitt arbete hinder i vägen för att vara med på premiär-racet, liksom förra året. Blir det som planerat, blir det samma fiskelag som förra året.

Den annars så härliga sommaren förmörkades den 22 juli, av det fruktansvärda dådet i Oslo och Utöya. Det lämnade säkert ingen oberörd - alla dessa ungdomar, så outsägligt tragiskt. Som ni ser har jag därför markerat min solidaritet och stöd, för arbetet mot den sortens hot mot vårt samhälle. Ett sådant samhääle, där sådant kan hända, vill ingen ha.

Livet är gott

Livet är lekande lätt, så här i semestertider. Och lojt. Dagligen ser jag saker omkring mig och tänker; det ska jag skriva om. Men så tar latmasken över, eller ett barnbarn och så går dagarna. Snart är det slut på semestern och en annan vardag tar vid. Hur som helst är det inte bara kära L och jag som anser att vi är lyckligt lottade, som bor och lever här i skärgården. GP presenterade nyligen en undersökning som kan vara värd att titta på. I den konstaterades att flest nöjda kommuninvånare finns i - just det - Öckerö kommun, av alla 49 kommuner i Västra Götaland och i hela riket kom vi på 18:e plats. Ska jag vara ärlig frågar jag mig; varför bara på 18:e plats?

Lite ögongodis, som bevis:

På väg ut från Hyppeln

Galet

Kära L berättade om en trivial, men intressant händelse i vardagen: hon var nere i Kwia av någon anledning, när hon hörde en grannfru lära sitt barnbarn några ord. Först pekade hon på ett flygplan och sa "titta, flygplan". "Plygplan", upprepade den lilla flickan. Därefter pekade grannfrun på en fiskmås och sa "titta, en gale".

Gale

Barn och barnbarn

Vi pratade vid middagen, kära L och jag, om det handlade om en medveten tradering av ö-mål. För min egen del tror jag inte det. Jag tror att det, för en del ö-bor, är ett helt naturligt språk. Lika långsökt/självklart som att jag inte reflekterar över om jag lär mina barnbarn göteborska eller svenska.

Nyhetstorka?

Jag erkänner. Det har inte varit någon större vits att följa den här bloggen på ett tag. Ska jag vara uppriktig så beror det mest på att jag ville vara lite ledig. Även om några korta inlägg kanske inte kräver så mycket så stafflas det ändå ovanpå allt annat som ska hinnas med och det har varit en del. Mest intensivt, den senaste veckan, har inte varit arbetet med sommarprojektet. Om nu någon trodde det. Nej, två små killar har hälsat på, tillsammans med sina föräldrar. De har i sin tur dragit till sig lite släkt och vänner. Kära L och jag har haft fullt upp. Nu är de på annat håll några dagar och jag tänkte göra ett ryck med sommarprojektet igen, eftersom väderläget ändå inte inbjuder till segling.

I andra och mer seriösa avseenden har det verkligen inte rått någon nyhetstorka. Ni förstår säkert vad jag syftar på och ska inte bidra med några "kloka" tankar eller analyser. Jag vill bara på detta sätt nämna att jag tänkt mycket på det som hänt, känner mycket, särskilt med alla bekanta, som bor i Norge. Men hypotetiskt skulle det kunna ha hänt var som helst. Det får mig att bli extra ödmjuk för det goda livet skänkt mig och jag hoppas att de människor som närts av hat nu fått något att reflektera över.

Nu är det hög tid för det mesta

Flagrant, inte flaggrannt

Idag följde GP upp artikeln om det patriotiska sällskapet som hade synpunkter på stadens flaggning. Dessutom en enkät, där man kan rösta på tre olika aternativ:

Sluta hissa andra flaggor än nationsflaggor.

Inte agera alls.

Anlita någon annan för att hissa flaggor i staden.

För närvarande "leder" det första alternativet och det har fått mig att tänka igenom det jag skrev i går, eller snarare i natt, eftersom jag inte kunde somna utan bara låg och tänkte på eländet och lika gärna kunde skriva av mig ilskan. Enkätresultatet har fått mig att återigen bygga upp en negativ energi, men nu försöker jag skriva av mig innan det är dags för kudden. Den jämförelse jag tänker på är extrem, jag vet. Men ibland kan en ytterlighet hjälpa till att förstå en absurditet. Så här tänker jag:

Sveriges riksdag har tagit ställning till Syrianernas trauma till följd av en holocausliknande förföljese under den händelse som kallas för "seyfo" och som utplånade mellan 75% och 90% av detta folk. Endast c:a 3000 personer bor numera kvar i Turkiet. Resten av de överlevandes ättlingar är spridda i stora delar av världen.

Jag gör den första liknelsen med det romska folket och funderar på om det i Turkiet, i min livstid, kommer att flaggas med en Assyrisk flagga, sida vid sida med den Turkiska. Turkiet har mycket kvar att lära om demokrati och mänskliga rättigheter och deras inträde i EU bör anstå, gärna till de hissar den Assyriska flaggan, som en ursäkt till detta folk. I min stad flaggar vi för romerna, sida vid sida med den svenska flaggan och som sann demokrat kan jag känna mig stolt över detta och det symbolvärde det har.

Den andra liknelsen vill jag göra med det Kurdiska folket, som är en etnisk minoritet i bland annat Turkiet. Där får kurderna inte använda sitt språk och ett eget land är helt uteslutet. De är helt enkelt, ur turkiskt perspektiv, en oangelägenhet som ställer till med en massa elände och kräver en massa rättigheter.

I vårt land har vi också en etnisk grupp - samer - som länge förbjöds använda sitt språk och odla sin kultur. De grymheter som samerna utsattes för av rasforskare, politiker och maktelit är helt i klass med turkiets förtryck av den kurdiska kulturen. Det skulle förvåna mig mycket om jag får se en kurdisk flagga, sida vid sida med den turkiska. I min stad flaggar vi för samerna, sida vid sida med den svenska flaggan och som sann svensk kan jag känna mig stolt över detta och det symbolvärde det har.

Jag har redan bett om ursäkt för jämförelsen och någon kanske upprörs över den. Vänd den känslan innåt och fråga dig en gång till, varför du blir upprörd. Det är sannerligen mer upprörande att vi, i min stad, skulle sluta att ge förtryckta folkgrupper, minoriteter och etniska grupper ett öppet och ärligt stöd och därmed visa vägen för demokratier som ännu har en bit kvar.

Flamma stolt mot dunkla skyar

För 20 år sedan arbetade jag under ett år för FN:s fredsbevarande styrkor på Cypern. Vår uppgift var att upprätthålla vapenstilleståndet, genom att säkerställa status quo. Att vara opartisk i vårt förhållningssätt till parterna var av största vikt. Det gick dock inte att undvika att se det nationella trauma som grekcyprioterna varje dag tvingades genomlida. På den norra bergskedjans sluttning mot söder och grekcyprioterna hade turkarna målat stenar och placerat dem i en gigantisk turkisk flagga, som syntes milsvitt. Bredvid den turkiska flaggan, den nyutropade illegala statens flagga. De var helt omöjliga att missa och stod som en symbol för en nation som öppet visade att man förhandlade inte med någon och såg ner på alla. Men vi skulle förhålla oss opartiska.

Numer är jag utflyttad göteborgare och bor i en skärgårdskommun i Göteborgs norra skärgård. Folket här beskylls ofta för att vara öppet främlingsfientliga och direkt avstötande mot alla främlingar. För att inte tala om motvilliga till förändring. Inget kan vara mer felaktigt. I generation efter generation har skärgårdsfolket fått anpassa sig till svåra tider. Lärt sig vad sann solidaritet betyder, när hela fiskebåtsbesättningar gått i kvav och lämnat familjer utan försörjning. Detta märks konkret på många sätt, bland annat genom frikostiga bidrag vid nationella insamlingar, då vi ofta samlat in mest av alla. Inte heller har mina vänners farhåga infriats, om att vi inte skulle bli accepterade som inflyttade ”tjottar”. Tvärtom har vi överväldigats av den värme och omtanke som våra barnfödda Hälsöbor ibland visat oss.

Under våren har jag vid tre tillfällen kunnat uppleva samma inställning till medmänniskor från lite håll, från mitt arbetsrum vid Gustav Adolfs Torg, i Göteborg. Som göteborgare har jag känt mig stolt över att se hur den samiska och den romska flaggan vajat från paradstång, omgiven av den svenska flaggan. Jag tror mig förstå hur dess folk måste ha känt. Den tredje gången det flaggades hade flaggningen ett annat budskap – ett budskap där kärleken stod i fokus. Det har ett minst lika stort symbolvärde för de personer som innerst inne känner att de älskar en människa av samma kön, som för dem som saknar ett eget land att hissa sin flagga i. Regnbågsflaggan vajade i excess, från alla tänkbara ställen, som en stor bamsekram från staden. För mig betydde det: här ser vi dig och din kärlek – välkommen! Det enda som gjorde mig betryckt var att mycket få, om ens något, företag följde exemplet.

Epilog: i GP 11 juli kunde jag läsa en otrolig historia om Patriotiska studentföreningen. Torsten Persson, som företräder föreningen, visade på et flagrant sätt att han helt missförstått begreppet patriotism. Föreningen har, mot en ersättning, åtagit sig att sköta hissning och halning av officiella flaggor, när stadens personal inte är i tjänst. Uppdraget utgår ifrån Kultur och fritidsnämnden. Trots detta har han vänt sig till Stadsdirektören med synpunkter på avsikten med flaggningarna och benämnt det hela som "ett misslycket experiment".

För Torsten Persson står patriotism för att inga andra flaggor än stadens och nationens får hissas. Det står för nationalism och det är en värdering jag definitivt tar avstånd från. Patriotism står för att hålla nationella värderingar högst. Om detta har Torsten Persson ingen insikt.