torsdag 2 december 2010

I väntans tider

I går skrev jag om den tragiska olyckan, där en liten gosse miste livet. Idag har tidningen en utvecklad artikel, med lite intervjumaterial. Det är olidligt att tänka på hur föräldrarna har väntat och glatt sig för barnet. Och nu detta. Denna obeskrivliga katastrof.

I ett tidigare inlägg har jag beskrivit öborna som sällsynt rådiga och tåliga. Att livet ute på öarna kräver något annat av människorna här. Det har definitivt ett pris att få leva och bo här, det vet alla. Men denna gången var det ett orimligt och ett allt för högt pris. Hur ska man förhålla sig till att det tog så lång tid för hjälpen att komma? Hjälpen i form av ambulanshelikopter, för annan hjälp var snabbt på plats. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att, de resurser som man bedömt vara tillräckliga just denna dag, detta klockslag, inte var det. Helikopter och ambulanser var ute på andra uppdrag, kanske räddade andra liv. Så måste det vara, annars är det verkligen katastrof.

Det var väldigt mycket diskussioner när Säve depå med dess helikopterdivision avvecklades. Den hade genom åren deltagit i många räddningsuppdrag. Men sådana helikoptrar är inte utrustade för intensivvård och hade inte kunnat användas istället. Nej, ska man tillföra resurser så ska det vara för att skapa kompetenta transportresurser, rätt utrustade, med hög tillgänglighet. Inte gamla arméhelikoptrar. Flygtiden från de fyra - fem största regionsjukhusen är knappast mer än 15 - 20 minuter. Från de närmaste rör det sig om halva den tiden. På skadeplatsen kan det krävas ambulans för transport till helikoptern, då den inte alltid kan landa där det behövs. Det tar tid alltså och kommer alltid att göra det. Men fler helikoptrar och en bra samordning av dessa transporteffektiva resurser skulle säkert göra skillnad för oss öbor.

Läs även vad kommunalrådet, Arne Lernhag, skriver i sin blogg.

En annan slags väntan är förväntan. Kära L och jag förlovade oss dagen före julafton för 38 år sedan. Vi hade bestämt det här datumet en tid innan och gick och väntade och väntade. Vi gjorde ingen stor sak av det, det gjorde man inte på den tiden. Det var liksom bara vi, vilket var poängen. När dagen infann sig var vi två på en kinesrestaurang och åt förlovningsmidag. Inga gäster, bara vi. Kameran var med och jag bad den kinesiske servitören ta en bild på oss, vilket han gärna gjorde. Det var en Canon FTQL, en favorit. När han tagit några bilder sträckte han kameran mot mig och sa "det läckel". Läcker den, sa jag och vände och vred på kameran. Lite pinsamt, när kära L började fnissa. Han menade naturligtvis "räcker det?", men det var för sent. Vi tyckte nog ändå att det var en romantisk kväll och det blev giftemål två år senare. En av mina twitterkompisar spelar i en helt annan division. Läs om hans fantastiska berättelse och forstätt sedan att regelbundet läsa hans fantastiska historier.

2 kommentarer:

  1. Fint skrivet. Lider så otroligt med mamman och övrig familj. En sån outsäglig tragik.Ett litet liv som just kommit till världen.

    SvaraRadera
  2. Tack för den vänliga kommentaren. Välkommen att titta in igen.

    SvaraRadera