Idel öra och kända personer

Idag var jag inbjuden till ett projektavslut av lite festligare mått. Vi började med en gemensam soppa på ett populärt ställe på Avenyn, för att därefter ansluta oss till fem, sexhundra personer i Stenhammarsalen, som kommit för att lyssna på fyra föreläsningar om coaching. De två mittensessionerna var lite akademiska, men inledde gjorde Ola Skinnarmo. Kuriosa är att han är son till dotterns dagisfröken och rände runt i bergen där vi bodde tidigare och har väl liksom aldrig slutat med det. Ola har jag lyssnat på tidigare och denna gången hade han nytt material från senaste äventyret - resan i Nordenskiölds spår, genom NO passagen. Därefter var det en brittisk professor som utvecklade ett antal psykologiska perspektiv på coaching och två svenska psykologer, som tillämpade kognitiv beteendeterapi (KBT) i en coachingmodell.

KBT är bra till allt, var känslan jag fick

Dagen avslutades med Christer Olsson från Öckerö, som presterade ett mycket personligt och upskattat anförande. De tre svenska föreläsarna hade det gemensamt att de hade var sin nyutgiven bok till försäljning. Jag köpte Christers bok, inte minst för att han har den goda smaken att ha Hälsö på första uppslaget. Det är svårt att motstå. Men jag tänkte också att den kunde vara trevlig läsning för kära L (jag har fått "talboken", så att säga).

Jodu, svara på den, du!

Jag ska nog läsa också och då kanske det kommer en liten reflektion. Detta är ju trots allt mitt "ämne".

Torra land, eller inte

Efter en del vånda åkte lillbåten upp i dag. Jag hade egentligen tänkt att ge hummern en match till, men veckans storm, följt av osedvanligt kallt och blött väder, avgjorde saken. I går tog jag det för lungt på förmiddagen, med ordentlig tidningsläsning ach slappande. Jag såg att båtgrannen höll på med sin båt och hade planerat att göra samma sak - om en stund. En kopp kaffe till bara...

Då öppnade sig himlen och vår herre grät strida strömmar över oss dårar. Det blev inget med det hela. Jag var ute en liten stund, i full mundering, för att ta hand om takpanneskärvor, efter takpannor som blåst ner. Inte från taket, utan från ett plank, där jag dumt nog inte spikat teglet. Så i morse, utrustad med långkallsonger, mina nya stövlar och en vilja av stål, gav jag mig ut. Först stillade jag samvetet, genom att konstatera hur mycket det hade regnat.

Det hade krävts snorkel och våtdräkt för att ta upp lillbåten

Efterom länspumpen slutade fungera mitt i sommaren, efter sin omilda behandling i vintras, visste jag vad som väntade i lillbåten. Låt mig uttrycka det så här: man kommer inte långt med ett öskar. Men innan det var dags för det gjorde jag i ordning båttrailern och drog ner den till hamnen för hand. Därefter körde jag ner "traktorn". Det är enklast så, när inte båten står på, för det är rätt smalt och krokigt så man måste koppla loss för att komma runt hörnen. När det var kopplat och klart var det dags att ösa lillbåten.

Minst 300 l att ösa. Gick rätt bra med en rejäl murarhink.

Nu började det dra ihop sig. Motorn har blivit lite svårstartad och det hade ju varit grannt om den inte startade, men det gjorde den. Till nästa år blir det nya tändstift, som jag har förstått behöver bytas ofta på Hondas fyrtaktare. Efter en kort varmkörning tog jag kortaste (sjö)vägen över till hamnen, där jag konstaterade att en annan båt hunnit före och jag försökte lägga mig med stäven mot vinden. Det blåste en del och jag drev mot en snipa så jag fick dra på lite. Då, just då, stannade motorn. Jag fick kasta mig fram, fick tag i en åra och kunde bära av och började paddla mig fri. Det var inte lätt. Så fort stäven gick över vindögat vände lillbåten tvärt och jag drev åter ner mot de förtöjda båtarna. Efter en del slit kom jag fri från båtarna och gav mig på ett startförsök. Inte ett liv. Ingenting! Bara att paddla på och efter en stund som kändes som en evighet kunde jag hoppa i land på den lilla förtöjningsbryggan vid rampen, rejält andfådd. Väl förtöjd prövade jag åter att starta. Samma resultat, men nu skulle den upp under alla omständigheter. Jag hämtade bilen och backade ner ekipaget på rampen. Efter lite pyssel och bistånd av de som precis tagit upp, var lillbåten säkert bärgad på trailern.

Lättare sagt än gjort

Hem med lillbåten och efter lite trixande fick jag, med kära L:s hjälp, lillbåten där jag ville ha den. När lillbåten väl var på plats släppte anspänningen litet och de grå verkade erinra sig något om att växelreglaget ska vara i neutralläge för att det ska gå att starta motorn. Pinsamt. Den startade direkt och jag kunde sötvattenköra motorns kylsystem.

Efter alla upplevelser och ansträngning såg jag fram emot en fika och eftersom några vänner just då tittade förbi verkade det som en vältajmad idé. Sålunda förfriskad med kaffe och kaka, lite djupandning, lite trevligt umgänge, var det dags för resten. Fram med högtryckstvätten. Det var en hel del skaldjur här och där. Faktiskt tror jag att det var fler kg skaldjur än vad vi fick under hummerfisket. Även innuti båten var det rejält smutsigt, så det tog en stund och jag fick ösa båten flera gånger. Nu står lillbåtenpå land och jag kan hänga undan issågen för i år. Oljebyte och täckning återstår, men det får vänta tills det blir en torr och fin dag.

Räddad undan packisen?

Första riktiga höststormen

I går kväll, utan förvarning, drabbades vi av en riktig storm. På Vinga blåste det 33 m/s i byarna och en del saker for omkring här i trädgårdarna, eftersom vi inte var förvarnade och hade plockat undan eller säkrat. En bekant berättade idag att hans kanadensare inte låg där den brukade och våra möbler på balkongen välte med ett brak. Jag gick upp för att kolla, men kunde nästan inte öppna balkongdörren. Väl ute konstaterade jag att det var bäst att bordet fick ligga där det låg. Stormen mojnade lika snabbt som den kom och redan efter någon timme var den nere på kuling. Men, jag tror lillbåten åker upp nu. Slut med hummerfiske för min del. Bara det inte regnar småspik i morgon så åker den upp. Hoppas att det går att använda hamnens vatten och el så att jag kan tvätta med högtryckstvätten.

Donationsveckan

Ni vet väl att det är donationsveckan denna veckan? På lördag är det europeiska donationsdagen, men vi kör hårt hela veckan i Sverige. Mer information hittar du på Donationsrådets hemsida.

Berörd

I nyheterna på teve, i går kväll, var det flera inslag från Afghanistan, med anledning av den stupade svenske soldaten, sergeant Kenneth Wallin och de två svenskarna som sårats denna veckan. I ett inslag dök plötsligt ett bekant ansikte upp. Det var överstelöjtnanten vid Högkvarteret, Fredrik Zetterberg, en av mina adepter i mitt förra yrke.
Plötsligt fanns kriget i vardagsrummet på ett konkret sätt. Plötsligt var tryggheten här ute i skärgården en illusion. En del av mig finns i krigets Afghanistan.

Världens barn

Idag kom en av Hälsös profiler förbi med bössan. Insamlingen för Världens barn pågår och vi som bor i Öckerö kommun brukar hålla oss väldigt väl framme när det gäller att vara generösa. Men få kan mäta sig med vår egen insamlare, som "tiggt" ihop åtskilliga miljoner och själv rest till Ukraina mellan 30 och 40 gånger för att överlämna det hela. Inte nog med detta: dessutom bidragit till att bygga flera skolor, barnkollo med mera och aktivt deltagit i det arbetet. Den sortens människor trampar marken denna lilla ö.

Projektstart inom kort

Vi har en gammal sjöbod. Den flyttades från den södra delen av tomten, där äppleträdet står nu, i samband med att Hälsö fick kommunalt VA någon gång runt 1964. All sprängsten som blev följden av att lägga ner avloppsledningen användes till vägbanken vid Tjolmesund och Hälsö fick också farbara vägar. Därmed var ön klar för bilismens intåg. Den tidigare sjöboden hade stått i anslutning till långa viga, där lillbåten ligger, men flyttades alltså till sitt nya läge norr om Anneborg och konverterades till garage. Vi har dock inte någon avsikt att använda det till det och har funderat en del på vad vi vill använda det till istället. Då den ena gaveln vetter mot en liten uteplats som har kvällssol har funderingarna bland annt snuddat vid att bygga om det till uterum, med en anslutning till uteplatsen. Redan för ett år sedan köpte vi en dubbledörr som ska monteras i gaveln, men av olika skäl har inte detta projekt kunna startas. Nu är det dock på gång och idag var Alice, med pappa och farfar, som är snickare, här och tittade och mätte.

Alice såg till att alla hade at göra

Om två veckor, ungefär, drar projektet igång. Jag får väl göra som Gert Fylking - brista ut i ett Äntligen! Kära L har tänkt en del på hur vi ska göra, men det får jag återkomma till.

Annars har dagen gått till förberedelser för släktmiddag, som vi ska ha hos oss i morgon. Vi blir 15 personer. Något mer än vanligt, eftersom släkt från Danmark är på Hälsö. Jag har ägnat mig åt att serva bilar och släpkärra, som ska besiktigas om en vecka. När jag höll på med det kom en granne förbi och vi växlade några ord. Kuperna låg inom synhåll och han uppmanade mig at titta noga på dessa. Jag glodde en stund och fick närmast en chock när jag såg vad han menade. Två av dem saknade flykthål. Hur kunde det ske? Och vilken tur att jag inte fått någon hummer! Eller att kustbevakningen upptäckte denna fadäs. Nu är det åtgärdat i alla fall och de är numera helt lagliga. Jag köpte tinorna för tre år sedan, men har bara använt tre av dem för två år sedan, som jag då gjorde i ordning. En, som också är klar, står hos min bror. Men de två sista har stått här och glömts bort. Jag blir nog aldrig en riktig fiskare.

Dessa är dock helt lagliga. Hummertinorna, alltså

Den senaste veckan har vi haft ett högtryck och nordliga vindar. Kallt, men soligt. Och vilka kvällar! Dagens sista ljus har varit fantastiskt.

Den ena kvällshimmlen vackrare än den andra

Silverstänk



Hummertider = krabbfrossa

Såväl egna som andras hummerfiske slutar i regel med jättefångster av krabba. Förra året var krabborna inte mycket ha. En massa slabb, men endast klorna var någon mat i. Annat är det i år. Krabborna har hittills hållit hög klass. Därför var det roligt att få krabbor i dag, när vi har besökare från Norrköping på ingång i morgon. Ett par tar jag med mig till Eva på jobbet. Så har hon något att skriva om i kokvrån ;-)

Hummerfänge

Denna helgen har tre gamla arbetskamrater bedrivit hummerfiske under trevliga former. Först på plats på Hälsö var TL, efter  några timmar kom kapten Ericsson i s/y Sofia.

Skeppare Eriksson i s/y Sofia

Efter fika och iordningställande av tinorna var det dags att ta lillbåten för att få ut tinorna på lämplig plats. En helt otrolig akademisk diskussion krävdes för att bestämma de bästa platserna.

Var ska vi lägga tinorna?

Väl hemkomna hjälptes vi åt med middagen, som blev en succé.

Folkpartiet öarnas vinnare

I Torslandatidningen kunde vi förra veckan läsa att Folkpartiet var öarnas vinnare. Jag kan nog drista mig att lägga till ett "överlägsna". På Fotö gick man exempelvis från 6 - 7 procent till runt 45. Det kan man kalla övertygande. Totalt i kommunen kan man se tydliga samband mellan framgångarna och Folkpartiets ställningstagande för de små skolorna på de små öarna, samtidigt som det var en icke-fråga på våra stora öar, som knappast drabbades av majoritetens skolpolitik. Väljarna hade alltså belönat Folkpartiets för dess ställningstagande. Den analysen gör man även själva, enligt intervjun med Ingvar Svensson.

Trots detta förhandlar man återigen med Moderaterna om att ingå i majoriteten. Frågan uppstår självklart: kommer Folkpartiet att tillåtas driva sin uppfattning i skolfrågan? Jag hoppas innerligt att man gör det. Riv i så fall upp det tagna beslutet innan det är alldeles för sent! Att överge sin ståndpunkt och falla in under Moderaternas vinande partipiska är ett svek mot alla som markerat sitt ogillande mot nedläggningarna av de mindre skolornas mellanstadier. Folkpartiet borde i så fall hellre överväga möjligheten att driva sin politik från opposition än att låta sig frestas av "köttgrytorna".

Epilog

Jag fick ett meddelande på twitter i kväll, från Sandefjordsbladet. Det var den tidning som först kontaktade mig angående den dramatiska räddningen av de två hummerfiskarna. Allt avlöpte väl och idag har de en uppföljare i tidningen.

En händelserik resa

Hemfärden startade redan klockan sex, med siktet inställt på färjan Sandefjord - Strömstad. Jag hade kollat vädret i går kväll och visst, det skulle blåsa lite, men inte värre än att vi skulle greja det. När vi kom ur fjorden och mötte kulingen var det för sent. Vågorna stod höga och det dröjde inte länge förrän det började kännas i maggropen. När man gick, var det förenat med stor fara. Det gällde att hålla i sig. I detta väder hade två fiskare gett sig ut (troligtvis lockade av havets svarta guld). När vi var i höjd med Nordkoster meddelades i fartygets interkom att man observerat  människor i havet och att man skulle vända för att undsätta dem. Fartyget girade, satte ut en snabbgående räddningsbåt och efter en liten stund dök även en helikopter upp.

Vid det laget hade jag twittrat till Sarah Britz på GP samt till Radio Göteborg, men först att kontakta mig blev Sandefjordsbladet, därefter Tönsberg blad, samt efter att vi kom iland ringde även NRK, som gjorde en inspelad intervju och la ut nyheten på deras web. Jag har inte hört intervjun i någon nyhetssändning ännu så den kom nog inte med.

Radio Göteborg hörde inte av sig och Sarah meddelade att hon skickat tipset vidare till webredaktionen. Även Strömstad stidning skrev om det hela, dock utan min medverkan. Fredrikstad Blad rapporterar också med referenser till mig, men utan mina bilder.

Jag tog några värdelösa bilder med iPhonen som media fick. De publicerades, men Sandefjordsbladet bytte, högst förståeligt, senare ut mina bilder mot bättre. De finns dock med i mindre storlekar.

Det hela avlöpte väl. Kära L såg räddningsbåten firas upp i dävertarna, på nära håll och Kapten meddelade att de hade två haverister i välbehåll. Allt som allt blev vi en halvtimme försenade och stämningen på färjan var rätt sansad, även om många gick ut på däck för att följa det hela.

Hälsöbo på utflykt

Kära L och jag har tagit lite ledigt för att hälsa på sonen och hans familj. Det gör vi naturligtvis med jämna mellanrum, men denna gången var särskilt efterlängtad. En "enorm" inköpsrunda har föregått resan och bilen var tungt lastad denna gång.

Orsak?

Vi har fått ett litet barnbarn. Axel har kommit och Atle har blivit storebror. Förutom presenter till storebror, som snart blir tre år, var det "massor" med mjuka paket, som kära L så klokt hade handlat. En trivselpöl - finns väl inga bebisar som inte har? Axel har en nu i vart fall.

Axel, tre veckor. Vad rör sig bakom den blicken?

När Atle föddes var vi på plats dagen efter, men den här gången var vi lite mer försynta och tyckte att morföräldrarna kunde få en chans. Kära L hade nog ändå åkt samma sekund hon fick veta att de hade åkt hem igen. Jag tyckte att den lilla famljen kunde få ta igen sig några dagar först, men nu är vi, som sagt, här.

Hemma på Hälsö har den 1 oktober nu passerat och inlagorna till kommunen är avlämnade. Från Kwiagruppen kom ett dokument, undertecknat av drygt 70 personer. Nu återstår att se hur seriösa kommunen är med sitt löfte att ta hänsyn till våra önskemål. Det lär vi rätt snart bli varse.