Det bästa av två världar

Med facebook och andra sociala media på fickan, bokstavligen, är det enkelt att bekanta sig med människor man aldrig träffat. Som man inte har någon relation med, utöver den via "nätet". För mig har har det ena lett till det andra och med det menar jag att många nätkompisar träffar jag i olika sammanhang, även i den fysiska, levda världen. Igår var det ganska många och skälet var en jubilar. Göran Sevenson Svenningsson fyllde 50 och det firade han med den äran.

Göran i full aktion

Livets outgrundliga orättvisor

Att flytta till ett litet samhälle på lite drygt 600 personer är inte lätt. Inte blir det enklare när det är en skärgårdsö, där alla känner alla och dessutom kan allas släktförhållanden. Till ett sådant ställe flyttade vi för 10 år sedan: Hälsö. Men alla våra farhågor kom på skam och ett vänligare, öppnare mottagande kan man inte vänta sig, än det vi fick. Kärleken till ön började där och då. Den som betydde mest för oss och den känsla för Hälsö vi fick var Pelle. Vår trygghet i stormen, vår rese.

Bland alla minnen jag har av Pelle tänker jag berätta ett.

För några år sedan hade jag bjudit ut några goda vänner till hummerfisket. Dagen och vännerna kom, men den dagen var det en dimma av sällan skådat slag. Man såg bokstavligen inte längre än några tiotal meter. Vi gick där som äggsjuka hönor och väntade på att dimman skulle lätta. Det gjorde den inte. Pelle konsulterades. Pelle tycket det var en dålig idé. Jag sa att "om man håller sig intill strandlinjen och ser till att den inte kommer utom synhåll kan det väl gå". Vi stod och pratade om det en stund, Pelle gick sin väg, men kom strax tillbaka. Påklädd i sin fiskemundering. "Ni åker inte ut i din eka! Flytta över hummertinorna till snipan så kör jag ut er." Pelle hade radar och all tänkbar utrustning för havsfiske på snipan. Sagt och gjort. Vi körde långsamt ut, med utkik och Pelles ögon fixerade på radarn. Vi såg ingen strandlinje. Vi såg ingenting, faktiskt. På vägen hem var det nära att en snabbgående styrpulpetare körde rakt in i aktern på oss.

Nu har min radar i livet, här på Hälsö slocknat. Pelle är borta och jag sörjer en mycket god vän.

Bloggen byter namn och inriktning

Ni som följt bloggen har säkert märkt av en tynande ström av nya inlägg. "Rösten från Hälsö" kom till en gång i besvikelse över Öckerö kommuns beslut att lägga ner den prisbelönta demokratisidan man hade en gång. Tanken var alltså att fortsätta debattera och tyck till om det som skedde här, kryddat med en och annan krönika och betraktelse över ölivet. Med tiden kändes det som att tapetsera om samma rum för femtioelfte gången. Hur många gånger kan man skriva inspirerat om hamnföreningens årsmöte? Det är ju inte varje gång det blir så dramatiskt som när "hela styrelsen" avgick. I varje fall tänker jag försöka att vitalisera bloggen och det med hjälp av några förändringar.

Några politiska debatter har jag inte tänkt mig. Nu för tiden sker det samtalet mest på facebook och twitter. Ni som är intresserade av att delta i den diskussionen kan med fördel följa mig där.

Stellas blogg finns kvar, men fliken "Segling" har ersatts av fliken "Uthyrning". Kära L har, när hon drar sig tillbaka från det aktiva yrkeslivet, tänkt att utveckla sin Bed & Breakfastidé och hon börjar med det här.

Evas kokvrå har ersatts med en annan matskribent, som har en egen blogg. Kolla in den. Ann är en mycket begåvad köksguru.

Välkommen tillbaka!