2012

Om några timmar rullar bloggen in på sitt fjärde år. Jag tackar alla besökare för uppmuntran och besök på bloggen under det gångna året. Hoppas vi ses även under nästa år.

Gott slut på 2011 och ett riktigt gott nytt 2012!

Promenad på nyårsaftån 2011. Vy från "rundan".

Kreativitet och framtidstro

För ett tag sedan läste jag att Hönö Hotell åter bytt ägare. Det är ett slitsamt jobb att få en sådan rörelse att gå runt. De senaste ägarna ändrade konceptet och drev en av de populärare restaurangerna i Klova, parallellt med hotellverksamheten. Det verkar ändå som om framgången uteblivit. Nu tar nya ägare vid.

I Utvecklingsplanen för Hälsö hamnar innebar förslagen bland annat att ett konferenshotell, eller liknande verksamhet, skulle etableras här. Samtidigt planerades ett liknande på andra sidan Tjolmenbron, det vill säga alldeles intill Hälsö. På Björkö och Källö Knippla finns också likartade verksamhetr redan etablerade. Det är sannerligen tuffa utmaningar. Kanske mera framgångsrikt med en verksamhet i lite mer begränsad skala?

Ända sedan hamncaféet i Hälsö hamn bytte ägare, för snart ett år sedan,  har jag varit nyfiken på hur det skulle gå. Efter en mindre ombyggnad och med ny interiör, drog Hälsöbon Eva Andrén igång Hälsö Café och Interiör. När jag kliver in i caféet möter jag en hel drös med Hälsöbor, som är på väg ut. Det har varit traditionsenligt "elvakaffe" hos Eva. Det är det varje fredag för en skara trogna besökare, som på detta sätt får en anledning till en stunds social samvaro.

Vid en snabb titt utifrån skiljer sig inte affärsidén så mycket från de tidigare innehavarnas, som också kompletterade caféet med inredningsprodukter. Det räcker dock att komma in i caféet idag, för att se att det är en rätt stor skillnad på såväl café, som på resten av sortimentet. Den största skillnaden är kanske att det är ett betydligt större sortiment. I caféet kan du äta en lättare måltid och Eva ordnar evenemang för upp till 24 personer, vid beställning. Det kräver naturligtvis en flexibel inredning, men det har Eva ordnat. Eva lägger stor vikt vid att använda förstklassiga produkter. Fairtrade, där det är möjligt, närproducerat och hemlagat, så långt det är möjligt.

Cafédelen kan enkelt arrangeras om från café till sittning vid långbord

Eva är kreativ och har många idéer om hur hennes verksamhet kan utvecklas. Men det får ta tid och utvecklas i takt med lönsamheten. Högt upp på önskelistan finns ett vidbyggt uterum, som kan användas året runt. Bra på flera sätt, då man både kommer närmare inpå hamnen och får väderskydd. Det skulle nog gästbåtarnas besättningar gilla.

Även inredningssortimentet skiljer sig en hel del. Framförallt är det nya produkter och mindre saker, som är lättare att ta med direkt.

Här finns något för envar

I Evas koncept ingår även att ha speciella sittningar. Hon har exempelvis haft soppkvällar på torsdagarna i höst och en rad aktiviteter under advent. Vi diskuterade lite kring att lillskolan och hamnföreningens lokal, som bägge ligger i närheten, skulle kunnat vara bra komplement. Tyvärr kräver bägge lokalerna i så fall lite upprustning, så det får anses höra till framtidsidéerna.

Som Hälsöbo är det roligt att se att det finns personer, som med kreativitet och framtidstro är beredda att satsa för ett trevligare Hälsö. Eva är, så här långt, nöjd med hur verksamheten utvecklats, men konstaterar också att det krävs en hel del, såväl investeringar som arbete, för att bygga upp företaget.

En Hälsöbo är intresserad av marmeladen Eva har på hyllan

Är det så att ni har vägarna förbi, tycker jag att ni ska stanna till, koppla av och njut av något Eva kan servera. Öppettider, vägbeskrivning och mer information hittar du på hemsidan http://www.halsocafeointerior.se/

Lugn lunk

Javisst, det är skönt att varva ner, ta sovmornar och umgås. Vältra sig i allt gott som hör julen till. Efter en intensiv höst var det inte heller tu tal om att det behövdes. Ändå kliar det i fingrarna efter att ta tag i något. Inte källaren, som verkligen behöver rensas ut från alla bra-att-ha-saker, utan något nytt. Vända blad, var det någon som sa. Nåja, snart är det nytt år och det brukar automatiskt innebära nya utmaningar.

Här på Hälsö avvaktar vi nu "norrmännens" återkomst från sitt julfirande i småland. Det kändes lite snopet när de åkte, trots att det var planerat så. Jag passade på att plåta killarna i alla fall. Det är alltid kul med nytagna bilder.

Killklanen

Jag anmälde mig frivilligt att se efter Hedvig, så att mammor och svärmor kunde shoppa loss i Klôva på mellandagsrea. Lite spännande var det: hur skulle det gå, skulle hon vara tröstlös? Jag tycker att vi båda fick godkänt, men visst var hon lite extra glad när mamma kom hem igen. Som tur var, var det strålande sol, om än lite snålblåst, så promenaderna var uthärdliga och tösabiten fick sovit lite.

Det satt hårt åt, men till sist somnade hon

Annars har juldagarna inneburit rätt mycket tid inomhus. Idag är det så blåsigt och regnigt att promenad var inte aktuellt. En viss leda infann sig, trots behov av källarstädning. Till i morgon är det åter lovat storm, med 25 m/s. Vi kommer ändå att åka till stan. Vi har lite att göra och lite att fira. Ibland är det bra med lite eld i baken, annars hade vi vill suttit inne då med.

Julefrid

De senaste månaderna har bloggen fått konkurrens av många andra saker och inläggen har därför blivit mer sporadiska än de brukar. Å andra sidan är det inte så dramatiskt på Hälsö just nu. Det lunkar fram så sakteliga. Vi hade visserligen två rejäla stormar, med bara en veckas mellanrum och det var spännande att se hur lillbåtens täckning klarade sig. Helt galant, faktiskt. Jag åkte inte till Fotö för att titta till Stella, jag ringde Holger, vår hamnkapten. Det är en fantastisk gåva att ha en ansvarskännande hamnkapten, med koll på läget.

Boa står som den står. Bosse har inte haft tid för elinstallationerna ännu, men jag ser verkligen fram emot att lägga sista handen vid det hela.

Annars är det som det brukar vid den här tiden på året: julhälsningar från när och fjärran trillar in i en jämn ström och i Anneborg pågår förberedelserna inför julen. Vi ser fram emot en jul med barn och barnbarn. En mer än förra julen. I helgen var grisfabriken igång och även jag gjorde några grisar. Vi har lite olika uttryckssätt, kära L och jag. Jag retar henne för att hennes grisar ser ut som marsvin, men de smakar lika bra, oavsett form. Mina har ett hiskeligt tryne och ser nästan lite läbbiga ut.

Mina läbbiga grisar, inför chokladbadet

Utöver stormarna verkar det som vi har att se fram emot en mild vinter. Klockan 5.30 idag hade vi 5,5 grader varmt. Helt annorlunda mot förra året, då temperaturen pendlade mellan -10 och -20 grader och isen redan hade lagt sig. För att inte tala om all snö som föll. Tyvärr har det nackdelar också. Hörde om en som plockat fästingar ur kattens päls och mördarsniglarna har det säkert mysigt.

Hörs vi inte mer innan jul så får jag passa på att önska alla läsare en God Jul och Gott Nytt År!

Sommar - höstprojektet i hamn

Visserligen återstår att Bosse ska göra elinstallationer och jag ska måla planket mellan boa och huset, men nu är jag klar med trädgårdsrummet. Jag är nöjd med resultatet och det ska bli kul att se hur vi kommer att använda det. Man kan tänka sig att det används som atlejé, eller så som vi tänkt, det vill säga som komplement till uteplatsen. På vintrarna ska kära L vinterförvara en del växter, som exempelvis lagerbladet. I samband med att elinstallationerna görs ska Bosse även göra klart en del av den yttre belysningen. Trädäcket är förberett och gångstråket vid den övre parkeringen, samt fasadbelysning och på plankets hörn, utmed Fyrvägen, ska en lyktstolpe lysa upp vägen. Hoppas det ska glädja grannarna, då Fyrvägen är ganska mörk.

Att uterummet nu är klart innebär också att jag äntligen kan få ordning på arbetsrummet, som i praktiken fått tjänstgöra som förråd. Annars saknas inte idéer om kommande sommarprojekt. Kära L vill gärna ha väggfasta bänkar på norra uteplatsen och ett hemmagjort bord. Jag vill gärna göra ett vedskjul, så att det blir lite snyggare utmed vägen. Jag har också idéer om ett litet miniväxthus på bodens södervägg. Något lär det ju bli.

Helgen som gick hade vi den hårdaste stormen sedan stormen Per. Det var högt vatten och Älvsborgsbron var stängd för trafik. Förutom en liten promenad på söndag eftermiddag höll vi oss inne. Min gode vän och Hälsöbon Thomas Crona var däremot ute och fick några riktigt fina bilder. Kolla gärna på www.cronatech.se där det finns både filmer och fler bilder av klass. Här är ett exempel.

Thomas Crona fångade höststormen på bild. Fler bilder på http://www.cronatech.se/

En grundläggande analys krävs

Inom område efter område i vårdkedjan kommer oroväckande fakta i dagen. I vissa fall försvåras insyn och analyser av vad som skett. Utan att spekulera i skälen till detta, kan vi säkert vara överens om att det samtidigt försvårar en ordentlig analys av problemen och därmed effektivare åtgärder. Det är naturligtvis oacceptabelt, ur ett skattebetalarperspektiv, att inte avtal och förhållanden hos entreprenörerna är fullt tillgängliga för insyn. Exempelvis har inte personalen samma möjlighet att berätta om sina arbetsförhållanden - den så kallade meddelarfrieheten, som ger offentliganställda rätt i lag att berätta om förhållanden på en arbetsplats.

Den senaste upprörande skandalen gäller lille Maximilian, som vi kunnat följa på bloggen. Det har visat sig att SOS Alarm har raderat (!) delar av de inspelade samtalen, samtidigt som det pågår en LEX Maria, det vill säga en utredning.

Lars Brandeby 1945 - 2011

Ingen har väl missat att Lars Brandeby har gått ur tiden. Eftersom hans alter ego, Kurt Olsson, och jag har gått i samma skola och gjort lumpen på samma regemente, så tänkte jag att han får ett eget litet hörn, här i mitt lilla arkiv.

Bo i glesbygd, nära storstaden

För inte så länge sedan var det ett år sedan lille Maxmilian avled. Ni minns säkkert: ambulansen dröjde. Den tre månader gamla bebisen avled någon dag senare och en stor debatt följde, om varför ambulansen dröjde. Jag fick ganska mycket kritik för det jag skrev i bloggen, eftersom det tolkades som att kritiken riktats mot ambulanspersonalen. Så var självklart inte fallet, utan det var mot dåliga rutiner och dålig följsamhet mot rutinerna, som var målet för kritiken. Nu vet vi hur det gick. Det stora sjukhuset har sagt upp alla avtal med entreprenören, efter att mängder med brister har framkommit i den granskning som följt av olyckan och andra händelser. Det blev till slut ohållbart. Även SOS Alarm har fått klä skott.

För Öckerö har det fått en del synliga konsekvenser, bland annat har 70-sträckorna tagits bort och jag tror inte man får köra fortare än så någonstans på huvudöarna. Det ska också sättas upp fler räcken, för att separera vägtrafik från gångtrafik. Åtgärder har också, genom kommunens försorg, vidtagits för att säkra upp att ambulans ska finnas på plats på öarna. Allt detta är gott och väl.

Ett helt annat problem, om än det också gällande det stora sjukhuset, är samverkan med vårdcentralerna. Som bekant har dessa i regel inte tillgång till specialister och definitivt inte den avancerade utrustning för undersökningar, som sjukhusen har. Tanken är att läkaren på vårdcentralen ska kunna remittera patienter för undersökning som behöver göras av specialist. Detta struntar tydligen sjukhuset i, med motiveringen att de själva avgör om det behövs. På så sätt kan en viktig undersökning fördröjas avsevärt och till och med utebli helt. Var och en kan ju förstå vad det kan betyda. Lyssna gärna på intervjun med en förbannad läkare, från en vårdcentral.

Nu har detta fenomen även drabbat en av kommunens ledande politiker, som skrev en insändare i GP om händelsen. Säkert en nyttig upplevelse, av flera skäl. Främst tänker jag på fenomenet ur ett glesbyggdsperspektiv. Vi har de senaste åren blivit "avlövade" på lokal offentlig service, till exempel egen gynekolog, ungdomsmottagning och rehab. Den sistnämnda har dock kommunen tillfört medel till, så att verksamheten kunnat fortsätta i något begränsad omfattning. Men jag tänker också på hur allianspolitiken ställt sig oförstående till sin egen politiks brister och svagheter. Det är runt den offentliga servicen som ett samhälle bygger upp sin existentiella grund. Vi kan lösa logistiken, rätt enkelt, om en affär läggs ner. Men en skola, dåligt fungerande vård eller omsorg är inte lika enkelt att kompensera för.

Galeskid

På lördagen var vi på Fotö för att titta till Stella. Jag hade lite småärenden i närheten och tänkte passa på att göra en koll. Vi möttes av en smärre chock, kära L och jag. Hela däcket var fullständigt översållat med fläckar av fågelskit. Vi är inte helt klara över vad för sorts fågel, men skiten satt ordentligt fast. Ändrade planer. Fram med vattenslang och som tur var fanns såväl pyts som svabb kvar i båten. Det tog en bra stund innan däcket var någorlunda återställt. Vi fick dessutom skrubba sittbrunnsteaken, som inte var så nerskitet, men helt grönt. Den milda vintern har tydligen varit "mumma" för alger. Avslutningsvis fick vi montera av sprayhood, inklusive bågar, för rengöring och torkning hemma på Hälsö. Musten gick ur mig och det blev inte så mycket mer gjort den dagen.

Skitgöra

Söndagen var en strålande dag. Solen sken från klarblå himmel, men det hjälpte inte särskilt mycket för humöret. Jag har dragits med en infektion under veckan och antar att den påverkade mig lite. I varje fall fick jag ta mig samman för att ta mig till Stella, med en liten presenning, som skydd för skot, fall och winchar på fallbänken.

Fin höstdag i Fotö hamn

På söndag eftermiddag hade Hälsö vänner höstmöte. Kära L fick gå dit själv, då jag ver helt ur slag när jag kom hem från Fotö. Hon rapporterade efter hemkomsten bland annat om att Hälsö vänner "vräkts" från Lillskolan. Saken är tydligen den att Öbo anser sig äga skolan, men inte fått någon hyra. Någon kommunikation inför uppsägningen verkar inte ha varit förekommande. Efterforskningar visar att Kultur och fritidsnämnden har betalat hyra för fastigheten. När detta klarlagts, ansåg Öbo att den erlagda hyran inte varit marknadsmässig. Någon egentlig dokumentation, i form av avtal och liknande dokumentation, verkar inte finnas. Det ska bli spännande att se hur detta hanteras av kommunen. Till saken hör att Öbo:s nyligen tillträdde vd redan gjort sig känd som en man driven av affärsmässighet, snarare än en känsla för den speciella ö-kulturen. Detta är på gott och ont, då min egen begränsade uppfattning är att ö-kulturen inte alltid är så tillåtande, när det gäller förändringar.

Fortsatt höst

Efter de två senaste höstarnas abrupta övergång i smällkall vinter har vi nu istället en segdragen höst. Jag är absolut inte besviken, tvärtom. Även om temperaturen ligger strax under tio grader plus, så är det rätt behagligt att vara ute i trädgården. Lite bistert i snålblåsten på lördagen, men en fantastisk dag i går. Helt vindstilla och nästan lite ljummet. Bilen fick vinterdäck och jag blev uppvaktad. För första gången genom att bli hemjuden till den lilla familjen i Hällsvik. Vi var fyra pappor, varav en nybörjare och en gammelmorfar. Övriga två var väl meriterade fädrer. En trevlig avslutning, på en trevlig helg.

Hemkommen tittade jag på Debatt, där senare tids avslöjanden om Caremas ohemula vinstuttag och flytt av vinster till skatteparadis diskuterades.



I övrigt kan jag, med utgångspunkt tagen som boende i en borgerligt styrd kommun, vädja till kommunledningen att de har bättre koll på de privata utförarna, än vad som tycks vara fallet i allmänhet. Nu radas rapporterna upp inom välfärdsområdet (skola - vård - omsorg) över enorma brister och lika enorma uttag av vinster, som sedan påpassligt hamnar utanför vårt samhälles räckvidd. Så kan vi inte ha det! Den idealiska valfriheten måste ställas i relation till kostnaderna. Ofta framförs, från politiker som kräver valfrihet inom snart sagt varje område, att kvalitetskriterier ska styra. Vid allt annat lika, ska/kommer vi att välja det alternativ som håller den högsta kvaliten. Kvaliten brister hos många, även de som bedrivs i egenregi. Men jag ifrågasätter den utopiska synen på valfriheten. En åldrad människa, som behöver ett äldreboende, är i regel på sina allra sista år i livet och det är enormt slitsamt att bryta upp från en väl invand social miljö, till ett äldreboende. Ofta lever man bara ett par år efter att man tagit det steget. Redan 2005 var den genomsnittliga återstående livstiden tre år och det sjunker för varje år, i och med att hemtjänst och hemsjukvård blir allt duktigare utförare och flyttar fram debuten på särskilt boende. Sannolikheten att någon flyttar på grund av dålig kvalitet, till ett annat äldreboende på sitt sista levnadsår måste vara försummbar. Inte ens på initiativ av anhöriga, där sådana finns. Det blir helt enkelt för mycket med ännu en flytt och därmed faller ett viktigt argument för valfrihet.

För de skolor som inför höstterminen visade sig inte kunna erbjuda utlovade platser till elever som valt dem, eller som av andra brister inte kunde tillåtas starta läsåret, tvingas kommunen erbjuda en plats i en kommunal skola istället. Men då blir det där det finns plats, det säger sig självt att elevens val blir åsidosatt. Så här ser det ut inom område efter område, där avreglering skett. Jag tror att det är hög tid att stanna upp och fundera, att vara klok. Annars har vi välfärdssystem som ingen vill ha och det förlorar vi alla på.

Vintern (kanske) kommer

Sommarprojektet "trädgårdsrummet" blev höstprojekt och snart är det vinter. Förra året, vid denna tiden, var det redan vinter och snö, men i höst har vi haft fönvindar, med temperaturer runt tio grader. I oktober hade vi värmebölja - den fjärde varmaste oktober som någonsinn uppmätts, med temperaturer på runt 20 grader. Så olika kan det vara. I trädgårdsrummet har det rullat på så sakteliga. I princip är det bara ett par timmar på lördagarna och knappt det, som avsatts. Nu är i alla fall klinkers lagd och i går fogade jag. Idag har jag lagt en mjukfog utmed dubbeldörrens insida. Det är ju inte varje dag man lägger klinker, så jag får vara nöjd med resultatet.

Fogat och klart. Får man låna specialverktyg så blir det enklare.

Medan jag arbetade med mitt projekt, höll kära L på med sitt: förbereda trädgården för vintern. Bland annat skördades årets nyhet - jordärtskockorna. Vi fick säkert hundra knölar, av de fem som planterades i våras. Det blev en rotfruktspanna med dessa primörer till middagen. Det enda som fortfarande tycks växa nu är mangolden. Vilken pärla det är! Vi är så nöjda med att vi började med den.

Kara L visar upp nästa års "sättkockor". Skörden var ungefär fyra gånger så stor.



Mangolden bara fortsätter att växa.

 Efter avslutat hummerfiske var det dags för lillbåten att förberedas för vintern. Tvätten var ju avklarad, men eftersom den tar in vatten i mellanskrovet, genom sprickor i durken, har den fått stå framåtlutad ett tag, så att jag kunnat pumpa ut vattnet. Någon bra täckställning har jag inte haft tidigare, men på båtmässan i våras sålde någon ett slags teleskopisk pelare, med ett system av linor, som verkade fungera bra som täckkonstruktion. Eftersom jag hade lite virke över från projektet och tamp alltid finns liggande här och där, tänkte jag att jag testar och gör en egen.

En bit plyfa skruvades dit i botten. Linorna träddes igenom hål som borrades i stolpen. De tunnare linorna fäste jag i spikkrampor. På toppen av stolpen satte jag en galvad stolphatt.

Så här blev det med presseningen pålagd. Skapligt, tycker jag och minimalt med täckställning att stuva undan till våren.

Idag fortsatte kära L med trädgårdsarbetet, men mest med att försöka få det lite fint. Tyvärr tog jag inga bilder på det, men på några rosor som fortfarande blommar och på lavendelhäcken, som likaså blommar för fullt, i väntan på den första köldknäppen. Låt den komma, vi är förberedda.

En och annan blomklase kan ännu ses på rosorna.

Lavendeln ger inte upp.

eHälsa

Idag är jag i Stockholm, för att ta del i konferensen Nationell eHälsa. Det är många deltagare/talare från Regeringskansliet. Det är en viktig fråga och ett gigantiskt problem, att nuvarande vårdformers, med tillhörande strukturella förutsättningar, ser ut som en gökunge, vars enorma kostnadsökningar tar allt större andel av samhällets samlade resurser i anspråk. Finns det sätt att bedriva vården till lägre kostnad, med IT? Kan vi "leva med den" sortens vård, som detta innebär.

Lillbåten torrsatt

På lördagen togs hummertinorna upp. Vinden var frisk och vågorna rullade in över oss. Kuling var utlovad och det kändes rätt att ta upp tinorna. Fångsten var skral, vilket gjorde det hela ännu lättare. Hemma på Hälsö väntade trailern och vi tog lillbåten direkt bort till rampen. När vi gjorde kväll kunde jag nöjd konstatera att båten var urstädad och tvättad. Mycket tack vare mågen, som gav en hjälpande hand. På kvällen blev det en trevlig middag, tillsammans med besättningen på s/y Sofia. Skeppare Eriksson var också med på hummerfisket denna gång. Sammanlagt sju fina hummrar blev resultatet i år.

Hummerjakten

De senaste veckorna har präglats av två saker: arbetet med trädgårdsrummet, i bua, och hummerjakt. På grund av det senare har det varit ett långsamt fortskridande av det förra, men dock några små kliv framåt. All ny gips är på plats och spacklingen är gjord. Jag ska lägga mjukfog mellan vägg och tak, sedan är det klart för målning. Därefter är det dags för att lägga klinkers, vilket ska bli kul.

Hummerfisket är det bästa hittills, vilket inte säger så mycket. Förra året kammade vi noll och det är inte så svårslaget. Året innan fiskade jag inte och premiäråret, året dessförinnan, fick vi en hummer. I år har vi, i skrivande stund fått sju lagliga hummrar, vilket också är det totalt antalet fångade. Tur det, för det är ju aldrig kul att behöva slänga i en fin fångst. Hummrarna vi fått har mer än väl hållt mått och den största, på 1,9 kg, var "grotesk". Vid tillfället var sonen, skeppare Eriksson och "Lunkan" med. Samtliga fick en fin naturupplevelse. Den kan nog jämföras med älgjaktens största höjdpunkter.

Monsterhummern i händerna på skeppare Eriksson.

Av de sju har vi delat med oss av fyra, så i frysen finns det just nu tre stycken. Ett par till hade suttit fint. Vi har vittjat de fem kuberna fyra gånger och fångsten får väl anses god. Kamraterna har lovat skaffa egna burar till nästa år så då kan det bli fler till oss, förhoppningsvis. Men med fiske och jakt är det ju alltid ovisst. Senast vi vittjade var i går och också då var fångsten fin, men det var bara en, denna gång. En, eller möjligen två gånger återstår av höstens hummerfiske. Jag vill gärna få lillbåten ur sjön. Förra året kom isen redan i början av november och låg till mars och någon infrusen lillbåt vill jag inte ha.

Gårdagens fångst hamnade på middagsbordet hos dotter och måg i Hällsvik. Även denna en bjässe, men långt ifrån ett "monster".

Allt var förberett för hummerfisket

I år hade jag lagt lite mer tid på att skaffa agn till hummerfisket. Såväl laxhuvuden som makrill har saltats. Några kilo horngädda och som grädde på moset - laxöring, har också fått ligga till sig. Kuberna var kontrollerade, välerna nymärkta. Ja, allt var klart, helt enkelt. Utom ett par småsaker. Kabeln till plottern/ekolodet visade sig ha gjort sitt och när vädrets makter inte var på vår sida, så såg det lite hopplöst ut på fredagen.

Sikten var sådär

Bäst som vi stod där och övervägde alternativen, kom Pelle förbicyklandes. Han hade tipsat om ett fångsställe och jag frågade om hans åsikt. Var det möjligt att gå dit, utan ekolod och plotter? Pelle har varit yrkesfiskare i många år och var då skeppare på en 70 fots trålare och är sedan åtskilliga år befälhavare på färjerederiet, alltså våra gula färjor. Hans reaktion på frågan var talande. Jag blev, mer eller mindre, förbjuden att lämna land, fast han inte sa just det ordet. Efter en del prat fram och åter, erbjöd sig Pelle att köra ut oss i sin båt, som är en sjöduglig snipa av fisketyp, utrustad med "allt".

Efter en kort betänketid tackade jag ja till detta. Alternativet var ju att hummertinorna fick ligga på land en vecka till. Sagt och gjort, alltså. Tinorna blev burna i land igen, Pelle körde över sin båt och vi lastade om dem till denna. Sedan bar det av. Vi kom inte särskilt långt, förrän alla referenspunkter försvann. Bara något tiotal meter från land, försvann landkonturerna och man kunde endast skymta delar av hus, vilket i princip gjorde det omöjligt att navigera. På däck höll några utsikt, medan Pelle och jag övervakade radar och plotter.

Pelles fiskebåt

När vi närmade oss Burö färjeläge såg vi på radarn att färjan började lägga ut. Pelle greppade genast WHF:en och anropade. "Är det du Pelle?" En kort konversation följde och avslutades med att skepparen på färjan sa att han skulle ligga still, så vi kunde passera tryggt. Väl framme i det tänkta fångstområdet fick jag en kort utbildning i hur ekolodet används. Jag som trodde jag kunde detta! Nu vet jag bättre. Fem kuber kom i sjön, utan att komma i allt för stor konflikt med andras väler. Vi anträdde hemfärden och vid "gröna pricken", norr om Burö, såg vi på radarn att en båt snabbt närmade sig akterifrån. Vi var förvarnade och spanade, de fick nästan en chock. De passerade oss ändå med rätt hög fart, för att strax därpå nästan stanna. Vi hörde hur de tutade och antog att de fått syn på färjan. Därefter gick deras båt i mera måttlig fart, vilket vi glatt konstaterade på radarn.

Resten av färden gick utan problem. Jag är normalt sett en rätt så försiktig person och har på alla år i segelbåt endast seglat i så tät dimma en gång, i innerskärgård, och den gången blev vi fullständigt tagna på sängen. Ändå övervägde jag att gå med lillbåten. Det kommer jag aldrig att göra, efter denna lektion.

Hur gick fisket? Det blev ingen hummer vid första draget, men väl tre fina krabbor, som "Lunkan" fick med sig hem. Tinorna agnades om och fick ligga kvar. Bättre lycka nästa gång.

Marin upplevelse

En morgon, för några dagar sedan, när vi var på väg till jobbet såg jag att ett par fartyg hade ankrat upp öster om Långesand. Ungefär där som kite-seglarna brukar hålla till. Man såg ankarlanternan på håll och jag blev nyfiken, men kunde inte se vad för sorts fartyg det var i det svaga morgonljuset. När vi var i höjd med Bagglebo såg jag att det var två av marinens fartyg, som sida vid sida låg för ankar, en bit ut från stranden. Jaha, en marin övning i skärgården tänkte jag då. Inte förrän ett par dagar senare klarnade det hela, då pappers-GP skrev om det hela. Trots närheten till u-båtsjakten hade det hela passerat i princip obemärkt. Att jag var bortrest en natt bidrog säkert. Nu har Marinen trappat ner det hela, enligt GP på nätet idag.

Tyvärr liknar den här jakten de som förekom på 80-talet. Det vill säga ett dyrt spektakel, trots att iakttagelsen varit trovärdig, enligt Marinen.

Det hela påminner mig om en "u-båtsjakt" som mitt gamla regemente deltog i, då det begav sig. Ett tjugotal värnpliktiga spanade över Gullmarens inlopp, efter u-båtar som rapporterats i området. De var på plats i flera dagar och fick under tiden regelbunden påfyllning av ved, mat och vatten. Inget särskilt hände. Detta var på vintern. Senare på våren ringde en upprörd dam och krävde att "någon ansvarig" omedelbart skulle infinna sig. Sagt och gjort. Väl där visade det sig att poststället de värnpliktiga hade valt var under en vacker hängpil. I änden på varje kvist som hängde ner var det nu en snidad snopp. Ledan hade lett till lite förströelse under vaktpassen. Nu har vi inga värnpliktiga längre så man får anta att sådant inte längre händer.

Efter regn kommer sol

Dagen började med ett häftigt regn, som visade sig vara ihållande. Endast korta stunder av uppehåll gjorde dagen grå och trist, för att inte säga blöt. Så, någon gång strax efter klockan sju på kvällen, bröt solen igenom i väster. Jag tog några kort i det gyllene ljuset som följde under någon halvtimme.

Regnbåge över Hälsö huvud

Från altanen, mot väster

Signalvägen badar i guld

Hälsö i gyllene skyline

Någon timme senare var det inte mycket ljus kvar, men eftersom jag skulle hämta kära L i Hönö Klova, fick kameran komma med, utifall att.

Det sista ljuset, från Tjolmen

Fotöbron, fångad från piren på Klôva, med "lång" slutartid

Allt är inte guld som glimmar, men det ser det ut som

Något att fira

Idag, för 41 år sedan, blev kära L och jag ett par. Det är lång tid och vi har upplevt väldigt mycket tillsammans - både roliga och tråkiga saker. Det är väl helt i sin ordning och kanske den dynamik som gör att det är spännande att möta dagen tillsammans fortfarande.

Kära L fjäskade lite med mig idag. När barnen ännu bodde hemma var pasta = spagetti med bolognesesås och "raka" pasta saknades aldrig i skafferiet. Sedan de flyttade hemifrån blir det alla möjliga såser och fasoner på pastan, till min stora besvikelse, då jag är en riktig spagettiälskare. Idag blev det raka pasta och riktig sås, riktig parmesan, en brödbit och ett glas rött. En riktig högtidsstund.

Ingen riktig pasta

Under middagen reflekterade vi över varför det blev vi två och fortfarande är det. Jag lyfte fram att jag uppskattat hennes självständighet och att hon varit en enastående mor. Inte så romantiskt kanske, men sant. Kära L menade att min vilja att testa nytt hade berikat hennes liv. Exempelvis hade hon aldrig ätit kinamat, innan vi träffades, inte heller åkt utförsskidor. Att vi bott utomlands hamnade på samma konto. Vi var båda överens om att vår ömsesidiga önskan att ha hus med trädgård också hjälpte till med "klicket".

Grattis på dagen, min kära L

Överraskning

I förra inlägget skrev jag bland annat att det var dags för elektrikern att komma. I går kväll, när vi kom hem, hade Bosse, vår elektriker varit där och gjort klart huvuddelen av jobbet. Min första tanke var att Bosse hade läst bloggen. Jag knallade över till honom för att tacka för hjälpen och frågade om det var så han sett i bloggen att det var klart för elen, men så var det inte. Synd. Det hade varit kul om jag kunde styra och ställa i min lilla värld, via bloggen.

Höstprojektet

Nu är sensommaren här, med skördetid i trädgården. Det är naturligtvis inga större mängder, inga lador, som fylls, men en och annan middag får en extra höjd på husmanskostskalan. Några påsar med godsaker har väl också hamnat i frysen. Särskilt uppskattad är en marmelad kära L har gjort några gånger, på rabarber, jordgubbar och vanilj. Erfarenheterna av trädgården gör att våra framtida planer ständigt justeras. Nästa år blir det nog ännu mindre potatis. Det ska bli spännande att se hur det går med våra jordärtsskockor, som är nytt för i år.

Höstprojektet rullar på. Det blir någon timma då och då. Just nu klär jag mellanväggen med golvplank, som blev över från husrenoveringen. Jag hade velat ha dem på golvet, men med tanke på att det ska vara lättstädat blir det istället klinker på golvet. De gamla väggytorna har jag reparerat, efter rivningen av gaveln. De ska målas, innan jag lägger klinker. Jag hoppas att Bosse snart dyker upp och gör elinstallationen. Det börjar mörkna på kvällarna. Eljobbet måste också vara klart för att jag ska kunna göra klar gavelväggen.

På nöjessidan inväntar jag nu hummerpremiären. Jag hoppas på bättre fiskelycka än förra året, som var en dyster historia, men innehöll en trevlig kväll, med mina gamla vänner, skeppare Ericsson och Lunkan.

Sommarprojektet går mot höst

På mer än ett sätt är sommaren i sin slutfas, inte minst vädermässigt. Nar jag tittar tillbaka på den del av sommaren som gått, är jag mer än nöjd. Förutom att sommarprojektet löpte på helt enligt planeringen, att barn och barnbarn kom på efterlängtade besök, så lyckades vi matcha aktiviteter med väder på ett optimalt sätt. Eller, kanske rättare sagt, var det fint, tog vi oss tid att bada och slappa, var det ostadigt gjorde vi annat som inte var så väderberoende. Kära L har till exempel målat några av alla hennes stolar. Sommaren har följdaktligen varit lika omväxlande som vädret.

Seglingsmässigt blev det inte någon långsegling, utan tre kortare segelturer på två till fyra dagar. För kära L blev det första besöket i Läsö Österby. Jag kan konstatera att hamnen utvecklats något fantastiskt, sedan första gången jag var där med skeppare Eriksson på 70-talet. Då i en Olsson 22:a. Hamnen har en tydlig inriktning mot barnfamiljer och "beachen" är otroligt fin. Det gäller dock att vara på hugget, om man ska ha en vettig liggplats, även om hjälpsamheten från hamnkapten höll hög klass.

Vi ska försöka få till någon helg till, innan det är dags för Stella att lämna böljan den blå, för den här säsongen. Vi har gjort den erfarenheten att efter hummerpremiären blir det ingen mer segling för vår del och då kan vi lika gärna ta upp henne.
 
Sommarprojektet har nu övergått i höstprojekt, det vill säga, allt som ska göras utomhus, av betydelse, är klart. Höstprojektet innebär färdigställande inuti, där de viktigaste delarna är isolering, väggar, klinkergolv, värme, vindslucka. Hinner jag ska det även målas, annars får det bli ett tidigt vårprojekt. Isolering och värme är viktigt, då kära L tänkt förvara blommor i det nya uterummet.
 
I trädgården ser vi nu frukterna av mycket slit, inte minst alla goa grönsaker som nu hamnar på bordet. Häromdagen åt vi säsongens första fisksoppa, med bland annat egen fänkål i. Tyvärr var det "köpefisk" i. I samband med att "boa" nu görs om ska även den utebelysning, som är planerad och förberedd, nu färdigställas. På så vis får sommarprojektet även möjlighet att sprida glädje i den mörka delen av året. Förutom belysning i gångstråk, är det belysning på trädäcket mellan örtagården och smultronstället. Belysningen är energisnåla LED-lampor, som ska monteras i däcket och lysa uppåt på stolpar och räcke.
 
De första förberedelserna för hummerfisket är gjorda, men mycket återstår och tyvärr lägger mitt arbete hinder i vägen för att vara med på premiär-racet, liksom förra året. Blir det som planerat, blir det samma fiskelag som förra året.

Den annars så härliga sommaren förmörkades den 22 juli, av det fruktansvärda dådet i Oslo och Utöya. Det lämnade säkert ingen oberörd - alla dessa ungdomar, så outsägligt tragiskt. Som ni ser har jag därför markerat min solidaritet och stöd, för arbetet mot den sortens hot mot vårt samhälle. Ett sådant samhääle, där sådant kan hända, vill ingen ha.

Livet är gott

Livet är lekande lätt, så här i semestertider. Och lojt. Dagligen ser jag saker omkring mig och tänker; det ska jag skriva om. Men så tar latmasken över, eller ett barnbarn och så går dagarna. Snart är det slut på semestern och en annan vardag tar vid. Hur som helst är det inte bara kära L och jag som anser att vi är lyckligt lottade, som bor och lever här i skärgården. GP presenterade nyligen en undersökning som kan vara värd att titta på. I den konstaterades att flest nöjda kommuninvånare finns i - just det - Öckerö kommun, av alla 49 kommuner i Västra Götaland och i hela riket kom vi på 18:e plats. Ska jag vara ärlig frågar jag mig; varför bara på 18:e plats?

Lite ögongodis, som bevis:

På väg ut från Hyppeln

Galet

Kära L berättade om en trivial, men intressant händelse i vardagen: hon var nere i Kwia av någon anledning, när hon hörde en grannfru lära sitt barnbarn några ord. Först pekade hon på ett flygplan och sa "titta, flygplan". "Plygplan", upprepade den lilla flickan. Därefter pekade grannfrun på en fiskmås och sa "titta, en gale".

Gale

Barn och barnbarn

Vi pratade vid middagen, kära L och jag, om det handlade om en medveten tradering av ö-mål. För min egen del tror jag inte det. Jag tror att det, för en del ö-bor, är ett helt naturligt språk. Lika långsökt/självklart som att jag inte reflekterar över om jag lär mina barnbarn göteborska eller svenska.

Nyhetstorka?

Jag erkänner. Det har inte varit någon större vits att följa den här bloggen på ett tag. Ska jag vara uppriktig så beror det mest på att jag ville vara lite ledig. Även om några korta inlägg kanske inte kräver så mycket så stafflas det ändå ovanpå allt annat som ska hinnas med och det har varit en del. Mest intensivt, den senaste veckan, har inte varit arbetet med sommarprojektet. Om nu någon trodde det. Nej, två små killar har hälsat på, tillsammans med sina föräldrar. De har i sin tur dragit till sig lite släkt och vänner. Kära L och jag har haft fullt upp. Nu är de på annat håll några dagar och jag tänkte göra ett ryck med sommarprojektet igen, eftersom väderläget ändå inte inbjuder till segling.

I andra och mer seriösa avseenden har det verkligen inte rått någon nyhetstorka. Ni förstår säkert vad jag syftar på och ska inte bidra med några "kloka" tankar eller analyser. Jag vill bara på detta sätt nämna att jag tänkt mycket på det som hänt, känner mycket, särskilt med alla bekanta, som bor i Norge. Men hypotetiskt skulle det kunna ha hänt var som helst. Det får mig att bli extra ödmjuk för det goda livet skänkt mig och jag hoppas att de människor som närts av hat nu fått något att reflektera över.

Nu är det hög tid för det mesta

Flagrant, inte flaggrannt

Idag följde GP upp artikeln om det patriotiska sällskapet som hade synpunkter på stadens flaggning. Dessutom en enkät, där man kan rösta på tre olika aternativ:

Sluta hissa andra flaggor än nationsflaggor.

Inte agera alls.

Anlita någon annan för att hissa flaggor i staden.

För närvarande "leder" det första alternativet och det har fått mig att tänka igenom det jag skrev i går, eller snarare i natt, eftersom jag inte kunde somna utan bara låg och tänkte på eländet och lika gärna kunde skriva av mig ilskan. Enkätresultatet har fått mig att återigen bygga upp en negativ energi, men nu försöker jag skriva av mig innan det är dags för kudden. Den jämförelse jag tänker på är extrem, jag vet. Men ibland kan en ytterlighet hjälpa till att förstå en absurditet. Så här tänker jag:

Sveriges riksdag har tagit ställning till Syrianernas trauma till följd av en holocausliknande förföljese under den händelse som kallas för "seyfo" och som utplånade mellan 75% och 90% av detta folk. Endast c:a 3000 personer bor numera kvar i Turkiet. Resten av de överlevandes ättlingar är spridda i stora delar av världen.

Jag gör den första liknelsen med det romska folket och funderar på om det i Turkiet, i min livstid, kommer att flaggas med en Assyrisk flagga, sida vid sida med den Turkiska. Turkiet har mycket kvar att lära om demokrati och mänskliga rättigheter och deras inträde i EU bör anstå, gärna till de hissar den Assyriska flaggan, som en ursäkt till detta folk. I min stad flaggar vi för romerna, sida vid sida med den svenska flaggan och som sann demokrat kan jag känna mig stolt över detta och det symbolvärde det har.

Den andra liknelsen vill jag göra med det Kurdiska folket, som är en etnisk minoritet i bland annat Turkiet. Där får kurderna inte använda sitt språk och ett eget land är helt uteslutet. De är helt enkelt, ur turkiskt perspektiv, en oangelägenhet som ställer till med en massa elände och kräver en massa rättigheter.

I vårt land har vi också en etnisk grupp - samer - som länge förbjöds använda sitt språk och odla sin kultur. De grymheter som samerna utsattes för av rasforskare, politiker och maktelit är helt i klass med turkiets förtryck av den kurdiska kulturen. Det skulle förvåna mig mycket om jag får se en kurdisk flagga, sida vid sida med den turkiska. I min stad flaggar vi för samerna, sida vid sida med den svenska flaggan och som sann svensk kan jag känna mig stolt över detta och det symbolvärde det har.

Jag har redan bett om ursäkt för jämförelsen och någon kanske upprörs över den. Vänd den känslan innåt och fråga dig en gång till, varför du blir upprörd. Det är sannerligen mer upprörande att vi, i min stad, skulle sluta att ge förtryckta folkgrupper, minoriteter och etniska grupper ett öppet och ärligt stöd och därmed visa vägen för demokratier som ännu har en bit kvar.

Flamma stolt mot dunkla skyar

För 20 år sedan arbetade jag under ett år för FN:s fredsbevarande styrkor på Cypern. Vår uppgift var att upprätthålla vapenstilleståndet, genom att säkerställa status quo. Att vara opartisk i vårt förhållningssätt till parterna var av största vikt. Det gick dock inte att undvika att se det nationella trauma som grekcyprioterna varje dag tvingades genomlida. På den norra bergskedjans sluttning mot söder och grekcyprioterna hade turkarna målat stenar och placerat dem i en gigantisk turkisk flagga, som syntes milsvitt. Bredvid den turkiska flaggan, den nyutropade illegala statens flagga. De var helt omöjliga att missa och stod som en symbol för en nation som öppet visade att man förhandlade inte med någon och såg ner på alla. Men vi skulle förhålla oss opartiska.

Numer är jag utflyttad göteborgare och bor i en skärgårdskommun i Göteborgs norra skärgård. Folket här beskylls ofta för att vara öppet främlingsfientliga och direkt avstötande mot alla främlingar. För att inte tala om motvilliga till förändring. Inget kan vara mer felaktigt. I generation efter generation har skärgårdsfolket fått anpassa sig till svåra tider. Lärt sig vad sann solidaritet betyder, när hela fiskebåtsbesättningar gått i kvav och lämnat familjer utan försörjning. Detta märks konkret på många sätt, bland annat genom frikostiga bidrag vid nationella insamlingar, då vi ofta samlat in mest av alla. Inte heller har mina vänners farhåga infriats, om att vi inte skulle bli accepterade som inflyttade ”tjottar”. Tvärtom har vi överväldigats av den värme och omtanke som våra barnfödda Hälsöbor ibland visat oss.

Under våren har jag vid tre tillfällen kunnat uppleva samma inställning till medmänniskor från lite håll, från mitt arbetsrum vid Gustav Adolfs Torg, i Göteborg. Som göteborgare har jag känt mig stolt över att se hur den samiska och den romska flaggan vajat från paradstång, omgiven av den svenska flaggan. Jag tror mig förstå hur dess folk måste ha känt. Den tredje gången det flaggades hade flaggningen ett annat budskap – ett budskap där kärleken stod i fokus. Det har ett minst lika stort symbolvärde för de personer som innerst inne känner att de älskar en människa av samma kön, som för dem som saknar ett eget land att hissa sin flagga i. Regnbågsflaggan vajade i excess, från alla tänkbara ställen, som en stor bamsekram från staden. För mig betydde det: här ser vi dig och din kärlek – välkommen! Det enda som gjorde mig betryckt var att mycket få, om ens något, företag följde exemplet.

Epilog: i GP 11 juli kunde jag läsa en otrolig historia om Patriotiska studentföreningen. Torsten Persson, som företräder föreningen, visade på et flagrant sätt att han helt missförstått begreppet patriotism. Föreningen har, mot en ersättning, åtagit sig att sköta hissning och halning av officiella flaggor, när stadens personal inte är i tjänst. Uppdraget utgår ifrån Kultur och fritidsnämnden. Trots detta har han vänt sig till Stadsdirektören med synpunkter på avsikten med flaggningarna och benämnt det hela som "ett misslycket experiment".

För Torsten Persson står patriotism för att inga andra flaggor än stadens och nationens får hissas. Det står för nationalism och det är en värdering jag definitivt tar avstånd från. Patriotism står för att hålla nationella värderingar högst. Om detta har Torsten Persson ingen insikt.

Sommarprojektet i full gång

Japp, då var vi äntligen igång. Sommarprojektet går ut på att återställa delar av garaget till vad det en gång var - en sjöbod. Fast numera flyttad till en del av vår tomt som inte har någon kontakt med vattnet. Så det blir ett trädgårdsrum, med sjöbodskänsla, när det hela är klart.

Där fönstret sitter kommer en dubbeldörr att sättas in och i framkanten blir det en liten trappa, upp till det lilla däcket.

Den över hundra år gamla sjöboden kräver en del erfarenhet som jag inte har. Snickaren och vännen Reidar, boende på Fotö, hjälper mig med det hela. Han har, som vanligt, hjälp av sin kollega Hans. Mitt jobb kommer lite senare. Målning och jobbet på insidan.

Proffsen i full gång

Avdelning kuriosa: Reidar berättade att han besökt Hälsö hamn på midsommardagen, för att hälsa på kompisar som var här med sin båt. De åt middag på vår nya nepalesiska restaurang, tillsammans med deras vänner och dessas vänner, som var här på sommarsemester (om jag uppfattade det rätt). De bor i vanliga fall i USA och följer bloggen. För ett tag sedan hade jag med en bild på deras trädgård. Den romantiska, med massor av prästkragar och vallmo, som ni säkert minns. Så sluts en cirkel och vi kan åter konstatera att denna värld är pytteliten. Själv har jag i statistiken sett att bloggen följs i USA och det har glatt mig, men jag har också undrat av vem och varför. Nu vet jag lite mer och jag blir väldigt glad, när jag hör hur det kunnat glädja någon annan.

Bra start

Så kan man lägga 2011 års första semesterdag till handlingarna. Den började med duggregn, men övergick i en solig dag med tryckande värme. En jämn ström med besökare gjorde dagen innehållsrik och berikande. Kvällen avslutades på altanen, efter att ha grillat och ätit nyfångad makrill, efter Pluras recept. Nu har semestern börjat på allvar.

Invasion

Sedan några veckor har vattnen runt ön invaderats av "GAISare", eller makrill, som de heter egentligen. Det märks bland annat av särskilt generösa grannar. Idag ropade Anders i huset bakom vårt och frågade om vi ville ha. Han hade fått 80 stycken. Jag tog sex, filéade och klara. I morgon börjar en helt annan "invasion". A propå Hönökonferensen, som alltså börjar i morgon. När vi körde av färjan idag såg vi en stor skylt med texten "Hönökonferensen inställd". Utgår ifrån att det var önsketänkande. Räkna med kö i morgon om du ska hit. I fjol kom inte ambulansen fram till en person som fick hjärtinfarkt. Trots att det är en religiös konferens så verkar det mer likna ett rent helvete.

Hos oss på Anneborg sänker sig tempot till ett behagligt semestertempo från och med idag.

Lillbåten i sjön

Idag kom så äntligen lillbåten i sjön. Inga missöden, allt gick som det skulle. En liten titt på bryggan, innan sjösättningen, visade att det finns en del arbete att göra där. Så efter att jag kom på plats med lillbåten gjorde jag vid förtöjningar och akterfästen samt tog bort en del av skoningen på brygan, som ruttnat och gjorde så att spikskallarna stack fram på ett otrevligt och farligt sätt. Medan jag höll på kom båtgrannen förbi och vi konstaterade båda att det är hög tid för en ordentlig upprustning av vår brygga. Den är en förlängning i trä, av den "pir" som går ut i långa viga. Kära L har också pratat om att hon vill ha en badstege längst ut. Båtgrannen talade om bänkar och bord. Skulle kunna bli riktigt trevligt. Tål att tänkas på.

Efter bryggarbetet gick vi ner till Stella med dammsugare, för lite pyssel. Den nya gasolspisen lossades från sina fästen och det städades ordentligt. Under moneringen blev det en hel del borr- och filspånor. Skyddsfilmen på spisen togs bort och därefter blev det återmontering och anslutning till gasolen. Tyvärr hade vi ingen gasol i båten, så tätprovet får vänta lite. När emballaget kom bort från kajutan såg hon riktigt trevlig ut. Jag tror vi båda sett fram emot den "nya" byssan. Det gjorde mycket för helhetsintrycket, att få bort den gamla brunlackerade spisen och få in en fin rostfri spis. Dessutom modern, med inbyggd piezoelektrisk tändning så att man slipper fippla med tändare. Särskilt viktigt när man använder spisen under gång.

Dagen började dock med långa rundan, direkt på frukosten. Långa rundan går runt Hälsö och Stuvö och är knappt en halvmil. Intill Burö färjeläge såg vi att någon hade satt upp små skyltar, intill några små rara blommor. Misstänker att vår egen Linné - Håkan Olsson - varit i farten. Trevligt är det i alla fall.

På baksidan av skylten står det Thalictrum minus och Fridlyst

Medan jag plåtade skyltar och blommor rekognocerade kära L badvikar som lämpar sig för små barnbarn. Hon blev rätt nöjd med en av dem.

"Där kan de lätt komma i och upp"

Hela dagen har hemvändande båtar farit förbi söderut, i svaga vindar. Ett riktigt skådespel, med det perfekta vädret som grädde på moset. Ett bra slut på en fin midsommarhelg.

Första parkett

Midsommarbilder

Lite ögongodis från midsommarafton 2011

Midsommar 2011

Då är vi framme vid midsommar 2011. Förra året hade vi ett fantastiskt väder, med en underbar midsommarnatt. I år ser det vädermässigt ostadigt ut. Det blir säkert trevligt ändå, trots att det inte blir riktigt som panerat. Vi ser fram emot att få besök och ett traditionellt firande med sill och nubbe på Anneborg.

Idag ringde min gode vän som ska hjälpa mig med sommarprojektet. En del förberedelser är gjorda och vi drar igång första dagen på min semester. De första gjordes för snart två år sedan, så jag antar att det är på sin plats med ett "äntligen". Det är framförallt konstruktionsdelarna och monteringen av den stora dubbeldörren som gjort mig tveksam till att göra hela arbetet själv. Nu får jag möjlighet att bidra ändå. Räkna med att kunna följa det arbetet här.

Det är bara en vecka kvar att arbeta till det är dags för semester och semesterplanerna går mot en kortare tur med Stella, troligtvis till Ålborg och besök hos släkten där. Som de senaste två åren kan man följa oss i s/y Stellas loggbok under resan. Men det är ju ett tag kvar tills det är dags och sommarprojektet kommer att ta en del av semestern.

Här på bloggen har jag gjort en liten förändring. Jag har gjort om designen lite och lyft fram mitt twitterflöde, eftesom twitter - eller microblogg, som det kallas - tar en allt större del av min "nät-tid" och det har gått ut över antal blogginlägg. På det viset kanske besökarna ändå kan följa vissa delar av livet här på Hälsö.

I min trädgård

Jag tänkte bjuda på några bilder jag tagit med mitt nya objektiv - ett standardobjektiv, med brännvidden 50 mm.

"I min trädgård" syftar inte på den trädgård som är innanför staketet, utan den som är innanför vårt livsrum. Bilder och vackra ting, som jag kan se när jag tittar mig omkring. Men några bilder är också tagna innanför staketet.

Även växter vill sticka ut

Smultronstället rymmer även gubbar

Mårbackan trivs. Vi med.

Till badet/till huset

Minimalistisk trädgård

Sjöboden som är bakom flötet

Vägledning

Hängande trädgårdar på Hälsö