eHälsa

Idag är jag i Stockholm, för att ta del i konferensen Nationell eHälsa. Det är många deltagare/talare från Regeringskansliet. Det är en viktig fråga och ett gigantiskt problem, att nuvarande vårdformers, med tillhörande strukturella förutsättningar, ser ut som en gökunge, vars enorma kostnadsökningar tar allt större andel av samhällets samlade resurser i anspråk. Finns det sätt att bedriva vården till lägre kostnad, med IT? Kan vi "leva med den" sortens vård, som detta innebär.

Lillbåten torrsatt

På lördagen togs hummertinorna upp. Vinden var frisk och vågorna rullade in över oss. Kuling var utlovad och det kändes rätt att ta upp tinorna. Fångsten var skral, vilket gjorde det hela ännu lättare. Hemma på Hälsö väntade trailern och vi tog lillbåten direkt bort till rampen. När vi gjorde kväll kunde jag nöjd konstatera att båten var urstädad och tvättad. Mycket tack vare mågen, som gav en hjälpande hand. På kvällen blev det en trevlig middag, tillsammans med besättningen på s/y Sofia. Skeppare Eriksson var också med på hummerfisket denna gång. Sammanlagt sju fina hummrar blev resultatet i år.

Hummerjakten

De senaste veckorna har präglats av två saker: arbetet med trädgårdsrummet, i bua, och hummerjakt. På grund av det senare har det varit ett långsamt fortskridande av det förra, men dock några små kliv framåt. All ny gips är på plats och spacklingen är gjord. Jag ska lägga mjukfog mellan vägg och tak, sedan är det klart för målning. Därefter är det dags för att lägga klinkers, vilket ska bli kul.

Hummerfisket är det bästa hittills, vilket inte säger så mycket. Förra året kammade vi noll och det är inte så svårslaget. Året innan fiskade jag inte och premiäråret, året dessförinnan, fick vi en hummer. I år har vi, i skrivande stund fått sju lagliga hummrar, vilket också är det totalt antalet fångade. Tur det, för det är ju aldrig kul att behöva slänga i en fin fångst. Hummrarna vi fått har mer än väl hållt mått och den största, på 1,9 kg, var "grotesk". Vid tillfället var sonen, skeppare Eriksson och "Lunkan" med. Samtliga fick en fin naturupplevelse. Den kan nog jämföras med älgjaktens största höjdpunkter.

Monsterhummern i händerna på skeppare Eriksson.

Av de sju har vi delat med oss av fyra, så i frysen finns det just nu tre stycken. Ett par till hade suttit fint. Vi har vittjat de fem kuberna fyra gånger och fångsten får väl anses god. Kamraterna har lovat skaffa egna burar till nästa år så då kan det bli fler till oss, förhoppningsvis. Men med fiske och jakt är det ju alltid ovisst. Senast vi vittjade var i går och också då var fångsten fin, men det var bara en, denna gång. En, eller möjligen två gånger återstår av höstens hummerfiske. Jag vill gärna få lillbåten ur sjön. Förra året kom isen redan i början av november och låg till mars och någon infrusen lillbåt vill jag inte ha.

Gårdagens fångst hamnade på middagsbordet hos dotter och måg i Hällsvik. Även denna en bjässe, men långt ifrån ett "monster".

Allt var förberett för hummerfisket

I år hade jag lagt lite mer tid på att skaffa agn till hummerfisket. Såväl laxhuvuden som makrill har saltats. Några kilo horngädda och som grädde på moset - laxöring, har också fått ligga till sig. Kuberna var kontrollerade, välerna nymärkta. Ja, allt var klart, helt enkelt. Utom ett par småsaker. Kabeln till plottern/ekolodet visade sig ha gjort sitt och när vädrets makter inte var på vår sida, så såg det lite hopplöst ut på fredagen.

Sikten var sådär

Bäst som vi stod där och övervägde alternativen, kom Pelle förbicyklandes. Han hade tipsat om ett fångsställe och jag frågade om hans åsikt. Var det möjligt att gå dit, utan ekolod och plotter? Pelle har varit yrkesfiskare i många år och var då skeppare på en 70 fots trålare och är sedan åtskilliga år befälhavare på färjerederiet, alltså våra gula färjor. Hans reaktion på frågan var talande. Jag blev, mer eller mindre, förbjuden att lämna land, fast han inte sa just det ordet. Efter en del prat fram och åter, erbjöd sig Pelle att köra ut oss i sin båt, som är en sjöduglig snipa av fisketyp, utrustad med "allt".

Efter en kort betänketid tackade jag ja till detta. Alternativet var ju att hummertinorna fick ligga på land en vecka till. Sagt och gjort, alltså. Tinorna blev burna i land igen, Pelle körde över sin båt och vi lastade om dem till denna. Sedan bar det av. Vi kom inte särskilt långt, förrän alla referenspunkter försvann. Bara något tiotal meter från land, försvann landkonturerna och man kunde endast skymta delar av hus, vilket i princip gjorde det omöjligt att navigera. På däck höll några utsikt, medan Pelle och jag övervakade radar och plotter.

Pelles fiskebåt

När vi närmade oss Burö färjeläge såg vi på radarn att färjan började lägga ut. Pelle greppade genast WHF:en och anropade. "Är det du Pelle?" En kort konversation följde och avslutades med att skepparen på färjan sa att han skulle ligga still, så vi kunde passera tryggt. Väl framme i det tänkta fångstområdet fick jag en kort utbildning i hur ekolodet används. Jag som trodde jag kunde detta! Nu vet jag bättre. Fem kuber kom i sjön, utan att komma i allt för stor konflikt med andras väler. Vi anträdde hemfärden och vid "gröna pricken", norr om Burö, såg vi på radarn att en båt snabbt närmade sig akterifrån. Vi var förvarnade och spanade, de fick nästan en chock. De passerade oss ändå med rätt hög fart, för att strax därpå nästan stanna. Vi hörde hur de tutade och antog att de fått syn på färjan. Därefter gick deras båt i mera måttlig fart, vilket vi glatt konstaterade på radarn.

Resten av färden gick utan problem. Jag är normalt sett en rätt så försiktig person och har på alla år i segelbåt endast seglat i så tät dimma en gång, i innerskärgård, och den gången blev vi fullständigt tagna på sängen. Ändå övervägde jag att gå med lillbåten. Det kommer jag aldrig att göra, efter denna lektion.

Hur gick fisket? Det blev ingen hummer vid första draget, men väl tre fina krabbor, som "Lunkan" fick med sig hem. Tinorna agnades om och fick ligga kvar. Bättre lycka nästa gång.