En grundläggande analys krävs

Inom område efter område i vårdkedjan kommer oroväckande fakta i dagen. I vissa fall försvåras insyn och analyser av vad som skett. Utan att spekulera i skälen till detta, kan vi säkert vara överens om att det samtidigt försvårar en ordentlig analys av problemen och därmed effektivare åtgärder. Det är naturligtvis oacceptabelt, ur ett skattebetalarperspektiv, att inte avtal och förhållanden hos entreprenörerna är fullt tillgängliga för insyn. Exempelvis har inte personalen samma möjlighet att berätta om sina arbetsförhållanden - den så kallade meddelarfrieheten, som ger offentliganställda rätt i lag att berätta om förhållanden på en arbetsplats.

Den senaste upprörande skandalen gäller lille Maximilian, som vi kunnat följa på bloggen. Det har visat sig att SOS Alarm har raderat (!) delar av de inspelade samtalen, samtidigt som det pågår en LEX Maria, det vill säga en utredning.

Lars Brandeby 1945 - 2011

Ingen har väl missat att Lars Brandeby har gått ur tiden. Eftersom hans alter ego, Kurt Olsson, och jag har gått i samma skola och gjort lumpen på samma regemente, så tänkte jag att han får ett eget litet hörn, här i mitt lilla arkiv.

Bo i glesbygd, nära storstaden

För inte så länge sedan var det ett år sedan lille Maxmilian avled. Ni minns säkkert: ambulansen dröjde. Den tre månader gamla bebisen avled någon dag senare och en stor debatt följde, om varför ambulansen dröjde. Jag fick ganska mycket kritik för det jag skrev i bloggen, eftersom det tolkades som att kritiken riktats mot ambulanspersonalen. Så var självklart inte fallet, utan det var mot dåliga rutiner och dålig följsamhet mot rutinerna, som var målet för kritiken. Nu vet vi hur det gick. Det stora sjukhuset har sagt upp alla avtal med entreprenören, efter att mängder med brister har framkommit i den granskning som följt av olyckan och andra händelser. Det blev till slut ohållbart. Även SOS Alarm har fått klä skott.

För Öckerö har det fått en del synliga konsekvenser, bland annat har 70-sträckorna tagits bort och jag tror inte man får köra fortare än så någonstans på huvudöarna. Det ska också sättas upp fler räcken, för att separera vägtrafik från gångtrafik. Åtgärder har också, genom kommunens försorg, vidtagits för att säkra upp att ambulans ska finnas på plats på öarna. Allt detta är gott och väl.

Ett helt annat problem, om än det också gällande det stora sjukhuset, är samverkan med vårdcentralerna. Som bekant har dessa i regel inte tillgång till specialister och definitivt inte den avancerade utrustning för undersökningar, som sjukhusen har. Tanken är att läkaren på vårdcentralen ska kunna remittera patienter för undersökning som behöver göras av specialist. Detta struntar tydligen sjukhuset i, med motiveringen att de själva avgör om det behövs. På så sätt kan en viktig undersökning fördröjas avsevärt och till och med utebli helt. Var och en kan ju förstå vad det kan betyda. Lyssna gärna på intervjun med en förbannad läkare, från en vårdcentral.

Nu har detta fenomen även drabbat en av kommunens ledande politiker, som skrev en insändare i GP om händelsen. Säkert en nyttig upplevelse, av flera skäl. Främst tänker jag på fenomenet ur ett glesbyggdsperspektiv. Vi har de senaste åren blivit "avlövade" på lokal offentlig service, till exempel egen gynekolog, ungdomsmottagning och rehab. Den sistnämnda har dock kommunen tillfört medel till, så att verksamheten kunnat fortsätta i något begränsad omfattning. Men jag tänker också på hur allianspolitiken ställt sig oförstående till sin egen politiks brister och svagheter. Det är runt den offentliga servicen som ett samhälle bygger upp sin existentiella grund. Vi kan lösa logistiken, rätt enkelt, om en affär läggs ner. Men en skola, dåligt fungerande vård eller omsorg är inte lika enkelt att kompensera för.

Galeskid

På lördagen var vi på Fotö för att titta till Stella. Jag hade lite småärenden i närheten och tänkte passa på att göra en koll. Vi möttes av en smärre chock, kära L och jag. Hela däcket var fullständigt översållat med fläckar av fågelskit. Vi är inte helt klara över vad för sorts fågel, men skiten satt ordentligt fast. Ändrade planer. Fram med vattenslang och som tur var fanns såväl pyts som svabb kvar i båten. Det tog en bra stund innan däcket var någorlunda återställt. Vi fick dessutom skrubba sittbrunnsteaken, som inte var så nerskitet, men helt grönt. Den milda vintern har tydligen varit "mumma" för alger. Avslutningsvis fick vi montera av sprayhood, inklusive bågar, för rengöring och torkning hemma på Hälsö. Musten gick ur mig och det blev inte så mycket mer gjort den dagen.

Skitgöra

Söndagen var en strålande dag. Solen sken från klarblå himmel, men det hjälpte inte särskilt mycket för humöret. Jag har dragits med en infektion under veckan och antar att den påverkade mig lite. I varje fall fick jag ta mig samman för att ta mig till Stella, med en liten presenning, som skydd för skot, fall och winchar på fallbänken.

Fin höstdag i Fotö hamn

På söndag eftermiddag hade Hälsö vänner höstmöte. Kära L fick gå dit själv, då jag ver helt ur slag när jag kom hem från Fotö. Hon rapporterade efter hemkomsten bland annat om att Hälsö vänner "vräkts" från Lillskolan. Saken är tydligen den att Öbo anser sig äga skolan, men inte fått någon hyra. Någon kommunikation inför uppsägningen verkar inte ha varit förekommande. Efterforskningar visar att Kultur och fritidsnämnden har betalat hyra för fastigheten. När detta klarlagts, ansåg Öbo att den erlagda hyran inte varit marknadsmässig. Någon egentlig dokumentation, i form av avtal och liknande dokumentation, verkar inte finnas. Det ska bli spännande att se hur detta hanteras av kommunen. Till saken hör att Öbo:s nyligen tillträdde vd redan gjort sig känd som en man driven av affärsmässighet, snarare än en känsla för den speciella ö-kulturen. Detta är på gott och ont, då min egen begränsade uppfattning är att ö-kulturen inte alltid är så tillåtande, när det gäller förändringar.

Fortsatt höst

Efter de två senaste höstarnas abrupta övergång i smällkall vinter har vi nu istället en segdragen höst. Jag är absolut inte besviken, tvärtom. Även om temperaturen ligger strax under tio grader plus, så är det rätt behagligt att vara ute i trädgården. Lite bistert i snålblåsten på lördagen, men en fantastisk dag i går. Helt vindstilla och nästan lite ljummet. Bilen fick vinterdäck och jag blev uppvaktad. För första gången genom att bli hemjuden till den lilla familjen i Hällsvik. Vi var fyra pappor, varav en nybörjare och en gammelmorfar. Övriga två var väl meriterade fädrer. En trevlig avslutning, på en trevlig helg.

Hemkommen tittade jag på Debatt, där senare tids avslöjanden om Caremas ohemula vinstuttag och flytt av vinster till skatteparadis diskuterades.



I övrigt kan jag, med utgångspunkt tagen som boende i en borgerligt styrd kommun, vädja till kommunledningen att de har bättre koll på de privata utförarna, än vad som tycks vara fallet i allmänhet. Nu radas rapporterna upp inom välfärdsområdet (skola - vård - omsorg) över enorma brister och lika enorma uttag av vinster, som sedan påpassligt hamnar utanför vårt samhälles räckvidd. Så kan vi inte ha det! Den idealiska valfriheten måste ställas i relation till kostnaderna. Ofta framförs, från politiker som kräver valfrihet inom snart sagt varje område, att kvalitetskriterier ska styra. Vid allt annat lika, ska/kommer vi att välja det alternativ som håller den högsta kvaliten. Kvaliten brister hos många, även de som bedrivs i egenregi. Men jag ifrågasätter den utopiska synen på valfriheten. En åldrad människa, som behöver ett äldreboende, är i regel på sina allra sista år i livet och det är enormt slitsamt att bryta upp från en väl invand social miljö, till ett äldreboende. Ofta lever man bara ett par år efter att man tagit det steget. Redan 2005 var den genomsnittliga återstående livstiden tre år och det sjunker för varje år, i och med att hemtjänst och hemsjukvård blir allt duktigare utförare och flyttar fram debuten på särskilt boende. Sannolikheten att någon flyttar på grund av dålig kvalitet, till ett annat äldreboende på sitt sista levnadsår måste vara försummbar. Inte ens på initiativ av anhöriga, där sådana finns. Det blir helt enkelt för mycket med ännu en flytt och därmed faller ett viktigt argument för valfrihet.

För de skolor som inför höstterminen visade sig inte kunna erbjuda utlovade platser till elever som valt dem, eller som av andra brister inte kunde tillåtas starta läsåret, tvingas kommunen erbjuda en plats i en kommunal skola istället. Men då blir det där det finns plats, det säger sig självt att elevens val blir åsidosatt. Så här ser det ut inom område efter område, där avreglering skett. Jag tror att det är hög tid att stanna upp och fundera, att vara klok. Annars har vi välfärdssystem som ingen vill ha och det förlorar vi alla på.

Vintern (kanske) kommer

Sommarprojektet "trädgårdsrummet" blev höstprojekt och snart är det vinter. Förra året, vid denna tiden, var det redan vinter och snö, men i höst har vi haft fönvindar, med temperaturer runt tio grader. I oktober hade vi värmebölja - den fjärde varmaste oktober som någonsinn uppmätts, med temperaturer på runt 20 grader. Så olika kan det vara. I trädgårdsrummet har det rullat på så sakteliga. I princip är det bara ett par timmar på lördagarna och knappt det, som avsatts. Nu är i alla fall klinkers lagd och i går fogade jag. Idag har jag lagt en mjukfog utmed dubbeldörrens insida. Det är ju inte varje dag man lägger klinker, så jag får vara nöjd med resultatet.

Fogat och klart. Får man låna specialverktyg så blir det enklare.

Medan jag arbetade med mitt projekt, höll kära L på med sitt: förbereda trädgården för vintern. Bland annat skördades årets nyhet - jordärtskockorna. Vi fick säkert hundra knölar, av de fem som planterades i våras. Det blev en rotfruktspanna med dessa primörer till middagen. Det enda som fortfarande tycks växa nu är mangolden. Vilken pärla det är! Vi är så nöjda med att vi började med den.

Kara L visar upp nästa års "sättkockor". Skörden var ungefär fyra gånger så stor.



Mangolden bara fortsätter att växa.

 Efter avslutat hummerfiske var det dags för lillbåten att förberedas för vintern. Tvätten var ju avklarad, men eftersom den tar in vatten i mellanskrovet, genom sprickor i durken, har den fått stå framåtlutad ett tag, så att jag kunnat pumpa ut vattnet. Någon bra täckställning har jag inte haft tidigare, men på båtmässan i våras sålde någon ett slags teleskopisk pelare, med ett system av linor, som verkade fungera bra som täckkonstruktion. Eftersom jag hade lite virke över från projektet och tamp alltid finns liggande här och där, tänkte jag att jag testar och gör en egen.

En bit plyfa skruvades dit i botten. Linorna träddes igenom hål som borrades i stolpen. De tunnare linorna fäste jag i spikkrampor. På toppen av stolpen satte jag en galvad stolphatt.

Så här blev det med presseningen pålagd. Skapligt, tycker jag och minimalt med täckställning att stuva undan till våren.

Idag fortsatte kära L med trädgårdsarbetet, men mest med att försöka få det lite fint. Tyvärr tog jag inga bilder på det, men på några rosor som fortfarande blommar och på lavendelhäcken, som likaså blommar för fullt, i väntan på den första köldknäppen. Låt den komma, vi är förberedda.

En och annan blomklase kan ännu ses på rosorna.

Lavendeln ger inte upp.