Galeskid

På lördagen var vi på Fotö för att titta till Stella. Jag hade lite småärenden i närheten och tänkte passa på att göra en koll. Vi möttes av en smärre chock, kära L och jag. Hela däcket var fullständigt översållat med fläckar av fågelskit. Vi är inte helt klara över vad för sorts fågel, men skiten satt ordentligt fast. Ändrade planer. Fram med vattenslang och som tur var fanns såväl pyts som svabb kvar i båten. Det tog en bra stund innan däcket var någorlunda återställt. Vi fick dessutom skrubba sittbrunnsteaken, som inte var så nerskitet, men helt grönt. Den milda vintern har tydligen varit "mumma" för alger. Avslutningsvis fick vi montera av sprayhood, inklusive bågar, för rengöring och torkning hemma på Hälsö. Musten gick ur mig och det blev inte så mycket mer gjort den dagen.

Skitgöra

Söndagen var en strålande dag. Solen sken från klarblå himmel, men det hjälpte inte särskilt mycket för humöret. Jag har dragits med en infektion under veckan och antar att den påverkade mig lite. I varje fall fick jag ta mig samman för att ta mig till Stella, med en liten presenning, som skydd för skot, fall och winchar på fallbänken.

Fin höstdag i Fotö hamn

På söndag eftermiddag hade Hälsö vänner höstmöte. Kära L fick gå dit själv, då jag ver helt ur slag när jag kom hem från Fotö. Hon rapporterade efter hemkomsten bland annat om att Hälsö vänner "vräkts" från Lillskolan. Saken är tydligen den att Öbo anser sig äga skolan, men inte fått någon hyra. Någon kommunikation inför uppsägningen verkar inte ha varit förekommande. Efterforskningar visar att Kultur och fritidsnämnden har betalat hyra för fastigheten. När detta klarlagts, ansåg Öbo att den erlagda hyran inte varit marknadsmässig. Någon egentlig dokumentation, i form av avtal och liknande dokumentation, verkar inte finnas. Det ska bli spännande att se hur detta hanteras av kommunen. Till saken hör att Öbo:s nyligen tillträdde vd redan gjort sig känd som en man driven av affärsmässighet, snarare än en känsla för den speciella ö-kulturen. Detta är på gott och ont, då min egen begränsade uppfattning är att ö-kulturen inte alltid är så tillåtande, när det gäller förändringar.

Fortsatt höst

Efter de två senaste höstarnas abrupta övergång i smällkall vinter har vi nu istället en segdragen höst. Jag är absolut inte besviken, tvärtom. Även om temperaturen ligger strax under tio grader plus, så är det rätt behagligt att vara ute i trädgården. Lite bistert i snålblåsten på lördagen, men en fantastisk dag i går. Helt vindstilla och nästan lite ljummet. Bilen fick vinterdäck och jag blev uppvaktad. För första gången genom att bli hemjuden till den lilla familjen i Hällsvik. Vi var fyra pappor, varav en nybörjare och en gammelmorfar. Övriga två var väl meriterade fädrer. En trevlig avslutning, på en trevlig helg.

Hemkommen tittade jag på Debatt, där senare tids avslöjanden om Caremas ohemula vinstuttag och flytt av vinster till skatteparadis diskuterades.



I övrigt kan jag, med utgångspunkt tagen som boende i en borgerligt styrd kommun, vädja till kommunledningen att de har bättre koll på de privata utförarna, än vad som tycks vara fallet i allmänhet. Nu radas rapporterna upp inom välfärdsområdet (skola - vård - omsorg) över enorma brister och lika enorma uttag av vinster, som sedan påpassligt hamnar utanför vårt samhälles räckvidd. Så kan vi inte ha det! Den idealiska valfriheten måste ställas i relation till kostnaderna. Ofta framförs, från politiker som kräver valfrihet inom snart sagt varje område, att kvalitetskriterier ska styra. Vid allt annat lika, ska/kommer vi att välja det alternativ som håller den högsta kvaliten. Kvaliten brister hos många, även de som bedrivs i egenregi. Men jag ifrågasätter den utopiska synen på valfriheten. En åldrad människa, som behöver ett äldreboende, är i regel på sina allra sista år i livet och det är enormt slitsamt att bryta upp från en väl invand social miljö, till ett äldreboende. Ofta lever man bara ett par år efter att man tagit det steget. Redan 2005 var den genomsnittliga återstående livstiden tre år och det sjunker för varje år, i och med att hemtjänst och hemsjukvård blir allt duktigare utförare och flyttar fram debuten på särskilt boende. Sannolikheten att någon flyttar på grund av dålig kvalitet, till ett annat äldreboende på sitt sista levnadsår måste vara försummbar. Inte ens på initiativ av anhöriga, där sådana finns. Det blir helt enkelt för mycket med ännu en flytt och därmed faller ett viktigt argument för valfrihet.

För de skolor som inför höstterminen visade sig inte kunna erbjuda utlovade platser till elever som valt dem, eller som av andra brister inte kunde tillåtas starta läsåret, tvingas kommunen erbjuda en plats i en kommunal skola istället. Men då blir det där det finns plats, det säger sig självt att elevens val blir åsidosatt. Så här ser det ut inom område efter område, där avreglering skett. Jag tror att det är hög tid att stanna upp och fundera, att vara klok. Annars har vi välfärdssystem som ingen vill ha och det förlorar vi alla på.

Vintern (kanske) kommer

Sommarprojektet "trädgårdsrummet" blev höstprojekt och snart är det vinter. Förra året, vid denna tiden, var det redan vinter och snö, men i höst har vi haft fönvindar, med temperaturer runt tio grader. I oktober hade vi värmebölja - den fjärde varmaste oktober som någonsinn uppmätts, med temperaturer på runt 20 grader. Så olika kan det vara. I trädgårdsrummet har det rullat på så sakteliga. I princip är det bara ett par timmar på lördagarna och knappt det, som avsatts. Nu är i alla fall klinkers lagd och i går fogade jag. Idag har jag lagt en mjukfog utmed dubbeldörrens insida. Det är ju inte varje dag man lägger klinker, så jag får vara nöjd med resultatet.

Fogat och klart. Får man låna specialverktyg så blir det enklare.

Medan jag arbetade med mitt projekt, höll kära L på med sitt: förbereda trädgården för vintern. Bland annat skördades årets nyhet - jordärtskockorna. Vi fick säkert hundra knölar, av de fem som planterades i våras. Det blev en rotfruktspanna med dessa primörer till middagen. Det enda som fortfarande tycks växa nu är mangolden. Vilken pärla det är! Vi är så nöjda med att vi började med den.

Kara L visar upp nästa års "sättkockor". Skörden var ungefär fyra gånger så stor.



Mangolden bara fortsätter att växa.

 Efter avslutat hummerfiske var det dags för lillbåten att förberedas för vintern. Tvätten var ju avklarad, men eftersom den tar in vatten i mellanskrovet, genom sprickor i durken, har den fått stå framåtlutad ett tag, så att jag kunnat pumpa ut vattnet. Någon bra täckställning har jag inte haft tidigare, men på båtmässan i våras sålde någon ett slags teleskopisk pelare, med ett system av linor, som verkade fungera bra som täckkonstruktion. Eftersom jag hade lite virke över från projektet och tamp alltid finns liggande här och där, tänkte jag att jag testar och gör en egen.

En bit plyfa skruvades dit i botten. Linorna träddes igenom hål som borrades i stolpen. De tunnare linorna fäste jag i spikkrampor. På toppen av stolpen satte jag en galvad stolphatt.

Så här blev det med presseningen pålagd. Skapligt, tycker jag och minimalt med täckställning att stuva undan till våren.

Idag fortsatte kära L med trädgårdsarbetet, men mest med att försöka få det lite fint. Tyvärr tog jag inga bilder på det, men på några rosor som fortfarande blommar och på lavendelhäcken, som likaså blommar för fullt, i väntan på den första köldknäppen. Låt den komma, vi är förberedda.

En och annan blomklase kan ännu ses på rosorna.

Lavendeln ger inte upp.

eHälsa

Idag är jag i Stockholm, för att ta del i konferensen Nationell eHälsa. Det är många deltagare/talare från Regeringskansliet. Det är en viktig fråga och ett gigantiskt problem, att nuvarande vårdformers, med tillhörande strukturella förutsättningar, ser ut som en gökunge, vars enorma kostnadsökningar tar allt större andel av samhällets samlade resurser i anspråk. Finns det sätt att bedriva vården till lägre kostnad, med IT? Kan vi "leva med den" sortens vård, som detta innebär.

Lillbåten torrsatt

På lördagen togs hummertinorna upp. Vinden var frisk och vågorna rullade in över oss. Kuling var utlovad och det kändes rätt att ta upp tinorna. Fångsten var skral, vilket gjorde det hela ännu lättare. Hemma på Hälsö väntade trailern och vi tog lillbåten direkt bort till rampen. När vi gjorde kväll kunde jag nöjd konstatera att båten var urstädad och tvättad. Mycket tack vare mågen, som gav en hjälpande hand. På kvällen blev det en trevlig middag, tillsammans med besättningen på s/y Sofia. Skeppare Eriksson var också med på hummerfisket denna gång. Sammanlagt sju fina hummrar blev resultatet i år.

Hummerjakten

De senaste veckorna har präglats av två saker: arbetet med trädgårdsrummet, i bua, och hummerjakt. På grund av det senare har det varit ett långsamt fortskridande av det förra, men dock några små kliv framåt. All ny gips är på plats och spacklingen är gjord. Jag ska lägga mjukfog mellan vägg och tak, sedan är det klart för målning. Därefter är det dags för att lägga klinkers, vilket ska bli kul.

Hummerfisket är det bästa hittills, vilket inte säger så mycket. Förra året kammade vi noll och det är inte så svårslaget. Året innan fiskade jag inte och premiäråret, året dessförinnan, fick vi en hummer. I år har vi, i skrivande stund fått sju lagliga hummrar, vilket också är det totalt antalet fångade. Tur det, för det är ju aldrig kul att behöva slänga i en fin fångst. Hummrarna vi fått har mer än väl hållt mått och den största, på 1,9 kg, var "grotesk". Vid tillfället var sonen, skeppare Eriksson och "Lunkan" med. Samtliga fick en fin naturupplevelse. Den kan nog jämföras med älgjaktens största höjdpunkter.

Monsterhummern i händerna på skeppare Eriksson.

Av de sju har vi delat med oss av fyra, så i frysen finns det just nu tre stycken. Ett par till hade suttit fint. Vi har vittjat de fem kuberna fyra gånger och fångsten får väl anses god. Kamraterna har lovat skaffa egna burar till nästa år så då kan det bli fler till oss, förhoppningsvis. Men med fiske och jakt är det ju alltid ovisst. Senast vi vittjade var i går och också då var fångsten fin, men det var bara en, denna gång. En, eller möjligen två gånger återstår av höstens hummerfiske. Jag vill gärna få lillbåten ur sjön. Förra året kom isen redan i början av november och låg till mars och någon infrusen lillbåt vill jag inte ha.

Gårdagens fångst hamnade på middagsbordet hos dotter och måg i Hällsvik. Även denna en bjässe, men långt ifrån ett "monster".

Allt var förberett för hummerfisket

I år hade jag lagt lite mer tid på att skaffa agn till hummerfisket. Såväl laxhuvuden som makrill har saltats. Några kilo horngädda och som grädde på moset - laxöring, har också fått ligga till sig. Kuberna var kontrollerade, välerna nymärkta. Ja, allt var klart, helt enkelt. Utom ett par småsaker. Kabeln till plottern/ekolodet visade sig ha gjort sitt och när vädrets makter inte var på vår sida, så såg det lite hopplöst ut på fredagen.

Sikten var sådär

Bäst som vi stod där och övervägde alternativen, kom Pelle förbicyklandes. Han hade tipsat om ett fångsställe och jag frågade om hans åsikt. Var det möjligt att gå dit, utan ekolod och plotter? Pelle har varit yrkesfiskare i många år och var då skeppare på en 70 fots trålare och är sedan åtskilliga år befälhavare på färjerederiet, alltså våra gula färjor. Hans reaktion på frågan var talande. Jag blev, mer eller mindre, förbjuden att lämna land, fast han inte sa just det ordet. Efter en del prat fram och åter, erbjöd sig Pelle att köra ut oss i sin båt, som är en sjöduglig snipa av fisketyp, utrustad med "allt".

Efter en kort betänketid tackade jag ja till detta. Alternativet var ju att hummertinorna fick ligga på land en vecka till. Sagt och gjort, alltså. Tinorna blev burna i land igen, Pelle körde över sin båt och vi lastade om dem till denna. Sedan bar det av. Vi kom inte särskilt långt, förrän alla referenspunkter försvann. Bara något tiotal meter från land, försvann landkonturerna och man kunde endast skymta delar av hus, vilket i princip gjorde det omöjligt att navigera. På däck höll några utsikt, medan Pelle och jag övervakade radar och plotter.

Pelles fiskebåt

När vi närmade oss Burö färjeläge såg vi på radarn att färjan började lägga ut. Pelle greppade genast WHF:en och anropade. "Är det du Pelle?" En kort konversation följde och avslutades med att skepparen på färjan sa att han skulle ligga still, så vi kunde passera tryggt. Väl framme i det tänkta fångstområdet fick jag en kort utbildning i hur ekolodet används. Jag som trodde jag kunde detta! Nu vet jag bättre. Fem kuber kom i sjön, utan att komma i allt för stor konflikt med andras väler. Vi anträdde hemfärden och vid "gröna pricken", norr om Burö, såg vi på radarn att en båt snabbt närmade sig akterifrån. Vi var förvarnade och spanade, de fick nästan en chock. De passerade oss ändå med rätt hög fart, för att strax därpå nästan stanna. Vi hörde hur de tutade och antog att de fått syn på färjan. Därefter gick deras båt i mera måttlig fart, vilket vi glatt konstaterade på radarn.

Resten av färden gick utan problem. Jag är normalt sett en rätt så försiktig person och har på alla år i segelbåt endast seglat i så tät dimma en gång, i innerskärgård, och den gången blev vi fullständigt tagna på sängen. Ändå övervägde jag att gå med lillbåten. Det kommer jag aldrig att göra, efter denna lektion.

Hur gick fisket? Det blev ingen hummer vid första draget, men väl tre fina krabbor, som "Lunkan" fick med sig hem. Tinorna agnades om och fick ligga kvar. Bättre lycka nästa gång.