lördag 7 februari 2015

Livets outgrundliga orättvisor

Att flytta till ett litet samhälle på lite drygt 600 personer är inte lätt. Inte blir det enklare när det är en skärgårdsö, där alla känner alla och dessutom kan allas släktförhållanden. Till ett sådant ställe flyttade vi för 10 år sedan: Hälsö. Men alla våra farhågor kom på skam och ett vänligare, öppnare mottagande kan man inte vänta sig, än det vi fick. Kärleken till ön började där och då. Den som betydde mest för oss och den känsla för Hälsö vi fick var Pelle. Vår trygghet i stormen, vår rese.

Bland alla minnen jag har av Pelle tänker jag berätta ett.

För några år sedan hade jag bjudit ut några goda vänner till hummerfisket. Dagen och vännerna kom, men den dagen var det en dimma av sällan skådat slag. Man såg bokstavligen inte längre än några tiotal meter. Vi gick där som äggsjuka hönor och väntade på att dimman skulle lätta. Det gjorde den inte. Pelle konsulterades. Pelle tycket det var en dålig idé. Jag sa att "om man håller sig intill strandlinjen och ser till att den inte kommer utom synhåll kan det väl gå". Vi stod och pratade om det en stund, Pelle gick sin väg, men kom strax tillbaka. Påklädd i sin fiskemundering. "Ni åker inte ut i din eka! Flytta över hummertinorna till snipan så kör jag ut er." Pelle hade radar och all tänkbar utrustning för havsfiske på snipan. Sagt och gjort. Vi körde långsamt ut, med utkik och Pelles ögon fixerade på radarn. Vi såg ingen strandlinje. Vi såg ingenting, faktiskt. På vägen hem var det nära att en snabbgående styrpulpetare körde rakt in i aktern på oss.

Nu har min radar i livet, här på Hälsö slocknat. Pelle är borta och jag sörjer en mycket god vän.

2 kommentarer:

  1. En stor och jobbig förlust. Jag känner med dig och er.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Ann. Tankarna går dagligen till Pelle och hans familj. Det är en stor förlust.

      Radera