Nesofili

Två begrepp jag har tagit till mig under mina sex år på Hälsö är nesofili, vilket betyder ö-älskare, och homo insularis, vilket betyder ö-människa. Det senare är mer tveksamt, då det detta skulle innebära en egen art, men ändå är det intressant som beskrivning. Stefan Edman har skrivit en krönika om dessa ö-älskande ö-människor, varav jag är en. Krönikan bygger på en läsning av boken Öar, av läkaren, nesofilen och författaren Anders Källgård. Saxat ur Edmans krönika:

I sin hyllning till öarnas folk erkänner författaren att han stundom hemfaller åt en lätt romantisering. Ändå håller han fast vid att Homo insularis stressar mindre än fastlandsborna: ”På öarna går det lugnare till, det finns mer av samarbete, mer ’kvinnligt beteende’. Ö-människan har starkare integritet, låter sig inte styras av trender eller överhet”. Se bara på folk i Göteborgs södra skärgård, som åker flakmoppe utan lagstadgad hjälm!

Materiellt har öbor världen runt ibland sämre villkor än medborgarna på fastlandet. Däremot har de inte sällan högre livskvalitet, mätt som känslan av frihet, oberoende och välbefinnande.
I en alltmer uppskruvad, kommersialiserad tillvaro ser han Homo insularis som ”ett slags envis och stolt motståndsmänniska, utan uppgivenhet och cynism”.

Så nu vet ni bättre vem jag är.