Människan är en social varelse

Igår var vi i Mölndal på en liten släktträff. En av kära L:s morbröder är särbo med en spännande kvinna. Utöver att hon är en driven egenföretagare och alt i konserhuskören, bor hon i ett kooperativ. Kooperativ? Flum, kanske ni tänker - inget kan vara mer fel.

Redan när husets byggnation planerades involverades de blivande hyresgästerna i kooperativet i byggprocessen. Deras engagemang och täta kontakter med byggjobbarna ledde till ovanligt låga byggkostnader, vilket lett till låga boendekostnader. Tre eldsjälar var på bygget dagligen och varje fredag bjöd de blivande hyresgästerna byggjobbarna på fika och snackade om vad som varit och vad som skulle bli. Det blev 42 lägenheter med god standard och en massa trevliga gemensamma utrymmen. Vad sägs om eget gym på 11 våningen med utsikt över soluppgången, eller en jätteterass, där uppe i det fria. Gästrum, bastu, yacuzzi, stort sällskapsrum för pilates, biokvällar, gemensam matsal med plats för 60 pers m. m.

Efter en välkomstdrink och förrätt pausade vi och gick husesyn i hela det 11 våningar höga huset. I bottenvåningen satt ett tjugotal boende och drack glögg. Stämningen var varm och trevlig. Efter att tittat på allt det jag räknat upp ovan och lite till, var det dags för mera mat och trevligt umgänge. Det var en väldigt annorlunda middag, med nya spännande intryck. Den som är intresserad att läsa mer kan kolla in kooperativets hemsida: Bo i gemenskap (BiG). Hade vi inte bestämt oss för Hälsö redan så...

Idag var det den stora dagen för vårt barnbarn och vi hade fått äran att ordna barnkalas. Det lär inte hända varje år, med ett barnbarn som inte bor i Sverige. Vi har glatt oss väldigt mycket och hoppas att han hade en toppendag.

Blått är flott!

Medan storebror tog hand om sina gäster och bjöd på farmors köttbullar med pasta, lasagne och julmust, tog den nye lille killen ståhejet med ro och var mest förundrad över alla lampor i fönstren - alltså julstjärnorna.

En liten plutt på kalas

Före kalaset hade jag en nära-döden-upplevelse. För ett par veckor sedan gjorde en granne mig uppmärksam på att en takpanna högst upp på taket, precis under nockpannan, hade hasat ner. Det är rätt allvarligt och måste åtgärdas. Vanliga arbetsdagar är det dock kolsvart när vi kommer hem och förra helgen gav inget tillfälle. Vädret har ju också varit lite avskräckande. Men nu ansåg jag att det inte kunde vänta längre. Jag klädde mig varmt efter alla konstens regler, tog på det bästa par kängor jag har och hämtade en stege. Det var snorhalt på taket, blåsigt och svinkallt. Jag var riktigt, rigtigt rädd. Det gick inte att få fäste med skorna utan jag fick hålla mig där det gick och dra mig fram på takåsen. Efter en del bök fick jag takpannan på plats igen och fick backa tillbaka till en plats där jag kunde resa och vända mig. Till slut var jag nere i ett stycke, men vilken pärs. Därefter var det förberedelser för kalaset och i kväll har det diskats. Man kan säga att det räcker för idag.

God natt, alla bloggvänner!