Fifflarveckan

Förra veckan, får man väl säga, satte etikett på 2010 som ”mutåret”. En rad händelser, som kulminerade i ett antal skandaliserade ”muthärvor” i Göteborg, ledde fram till att minsta lilla tvivelaktiga snedsteg rubricerades med krigsrubriker. På facebook och i twitterflöden faller ofta domen hård, men det finns också en seriös debatt om pressetik, politisk heder och allmän hederlighet. Paul Ronge är en av dem som varit mest kritisk till hur den senaste veckans plask i ankdammen behandlats. Jag tänker naturligtvis på Sofia Arkelsten och hennes bjudresa till sydfrankrike. När mediadrevet sedan fick vittring radades ytterligare små pinsamheter upp. Sofia hade exempelvis, som taleskvinna i miljöfrågor, tagit emot ett gratis billån av ett premiummärke, tillskansat sig en lägenhet på ett märkligt sätt, samt även låtit sig bjudas till Finland av lobbyister för kärnkraft. Allt enligt media.

I min blogg skriver jag uteslutande om livet i den ”lilla” världen: mitt liv, i den lilla kommunen. Jag undviker att kommentera stort som smått, för att det ska vara mer igenkänningsbart för läsarna och för att mitt intresse har sitt fokus här. Kanske lite minimalistiskt, rentav. Det kan ändå vara av intresse att betrakta det som händer i omvärlden därför att det påverkar den lilla världen jag lever och bor i.

Jag tänker därför utveckla ett allmänt resonemang kring denna problematik och här kan det kanske vara lämpligt att sluta läsa, om man inte är särskilt intresserad av etik och moral.

Den granskande journalistiken
En grundbult i diskussionen om Arkelstensaffären har varit om media gått över gränsen, om det nu finns en sådan. Paul Ronge ställer i ett meningsutbyte med mig frågan ”Vad är fiffel? Har media ensamt definitionsprivilegiet?”. Samtidigt, på min replik om han anser att det behövs en reglering eller grundlagsändring, svarar han nej. För mig blir det uppenbart att, om ingen reglering ska ske så har media definitionsprivilegiet, eller tolkningsföreträde, om man så vill. De pressetiska reglerna borde vara tillräckligt skydd för individen. Det finns således inte någon situation, som inte skulle kunna betraktas ur ett fiffelperspektiv, förutsatt att media i övrigt respekterar de pressetiska reglerna. Med det menar jag att bara media själva kan avgöra när något är värt att rapportera, däremot inte nödvändigtvis att det som rapportearas faktiskt är lagbrott och i den meningen ett odiskutabelt "fiffel".

Hur bör politiker i så fall hantera en ständig och kontinuerlig granskning? Enligt Paul Ronge ska man förhålla sig till mediadrev som till en Orkan. Han förklarar inte detta närmare, men som öbo (!) har jag vissa föreställningar. Att färdas med vinden, men med styrfart är en bra grundregel. Sluta inte navigera och håll utkik, dvs försvinn inte från däck. Håll i rodret, hårt. Om det är det Paul menar tror jag han har helt rätt.

Vad vi ser just nu i Arkelstenaffären är en Arkelsten som driver för vinden, inget försök till kontroll, endast ett obstinat ”jag tänker inte avgå” som manövrering. Hon har helt försvunnit från sitt twitterflöde och gör i princip inga uttalanden eller klarlägganden. Däremot står andra ”skeppare” och berättar om sina seglatser och hur de gjorde då. "Jag gjorde så i min orkan och det gick bra". Grattis! Himla bra råd.

Att vara politiker
Att vara politiker är ett ställningstagande. Det första är ställningstagandet om medlemskapet i ett parti. Gör man det, tar man ställning för någonting och mot någonting annat. Som förtroendevald politiker utgår mandatet från mitt ställningstagande. Visar det sig att mitt ställningstagande inte är genuint undergrävs det förtroende jag fått. Ställningstagandet kan vara mer eller mindre explicit. Jag kanske inte i detalj har redogjort för mina ställningstaganden, men är jag moderat förväntas jag stå bakom den ideologi och den politik som förs av det partiet. Jag förväntas dessutom stå bakom underliggande demokratiska principer (vilket SD kritiseras för att inte göra och därför också med rätta ifrågasätts). Om jag inte betalar min TV-licens och trots detta tittar på TV får jag problem! Även om min ideologi säger mig att monopol-TV är fel, är det ett uttryck för en demokratisk vilja. Betalar jag inte licensen så ställer jag mig utanför det demokratiska samhället, blir en ”out law”. Är jag då högste ansvarige i regeringen för de frågorna kan utgången, trots att det inte handlar om mutor, utan om lite småfiffel med några tusenlappar/år, leda till stora konsekvenser.

I det ljuset anser jag att Arkelsten gjort lika graverande misstag.

En annan fråga är om de människor finns som inte kan kritiseras. ”Alla” skulle få avgå, om korten kom på bordet. Jag tror inte det, faktiskt. Det finns, enligt min mening, en större vilja till förståelse för försummelser och mänskliga misstag i befolkningen än vad det finns i media. Däremot är det omöjligt att få förståelse för ett beteende som avslöjar att jag satt upp andra regler för mig själv, än i de politiska beslut jag medverkat till.

Vad kan vi lära?
Är detta något vi kan dra lärdom av i vår lilla plaskdamm? I Öckerö har politikerna tagit ett beslut inom miljöområdet att vara stolt över. Kommunen har köpt in elbilar och det finns en bilpool som även privatpersoner kan utnyttja. Hur länge kan man ha kvar tjänstebilar som förmån för politiker, utan att trovärdigheten blir ifrågasatt. Man kan försvara sig med att man sparar energi inom andra områden, men räcker det verkligen? Hur man kommer att bedömas om man som politiker, t ex inte betalar sin TV-licens, beror säkert på den lokala kulturen. Anta exempelvis att det är en utbredd företeelse lokalt, då blir domen nog troligtvis ganska mild och överslätande.

För att sammanfatta kan man utgå ifrån två saker:

1. Media ska granska och rapportera. De kan inte avsätta en politiker, eller ens kräva att någon avgår.

2. Bedömningen av en politiker som granskats och rapporterats via media kan inte av media definieras som fifflare. Det sker genom självkritik (självinsikt), intern granskning (feed back, ideologiska-strategiska, eller taktiska ställningstaganden), eller av det politiska systemet (misstroenden) och ytterst av väljarna (demokrati).

För att det här ska fungera krävs ett system som är transparent. När skeenden skyfflas undan i bolag, utan samma möjlighet till insyn, läggs ut på konsulter etc. uppstår en väl så allvarlig situation, som när enskilda politiker inte öppet redovisar vad de gör. Det uppstår en situation som försvårar granskning och rapportering. Det är väl kanske också en av förklaringarna till att Uppdrag granskning hittade så pass mycket som man gjorde, vid granskningen av bolagen i Göteborg.

Uppdateringar
1 nov:
Idag fattade överåklagaren beslut att inte inleda förundersökning, vilket i praktiken innebär att det Arkelsten gjort inte faller under allmänt åtal.